När han vaknar

För några dagar sedan gick jag upp med brorsan på morgonen. Jag skulle väcka honom, göra alla rutiner vi har på mornarna och sen göra han redo för skolan.

När jag försiktigt smyger in, tänder hans lilla Nalle Puh lampa och sätter mig på sängkanten drar han en lång suck. ”Ska du dra upp mig den här morgonen också när jag sover så skönt?”

han säger inte så. Men hans kroppsspråk talar för sig själv. Då såg jag något häftigt. Något jag kommer ta vara på varje morgon jag går upp med honom. Vänta ska ni få höra..

Johan är hyperaktiv och blir lätt understimulerad. Vilket i sin tur gör han han fipplar med håret, och drar i tröjan. Det blir som ett tix och det är fruktansvärt irriterande, hur illa det än låter så gör det mig ofta frustrerad när han drar, drar och drar i håret. Säger man till tar han ner dem 1 sekund sen för han händerna till håret. Om och om igen. Hur många gånger om dagen säger vi ”ta ner händerna från håret, Johan”.

Till slut märker jag att jag sagt det sp många gånger att tålamodet är slut. Kommer på mig själv låta irriterad, även fast jag inte har ett uns rätt att klandra honom. Det är en del av han. Hans diagnos, hans sätt att vara att göra vissa saker som för oss är helt absurda, men som har mening för honom.

Men, det häftiga jag såg denna morgon va hur stilla han är. Det är som att när han sover får han vila från alla diagnoser. De försvinner bort under natten och lättar hans sinne. Och hans sinne förblir lätt en liten stund in på morgonen och detta fick jag ta del av.

När han ligger där. När han vaknar.  invirad i sitt nalle puh påslakan, nyvaken, rödblommig om kinderna och rufsig i håret, är han bara Johan. Inte hyperaktiv, knappt autistisk. Bara en 16-årig kille som inte vill gå upp.

Utan tix, utan kramper i kroppen och hyperaktivitet. Bara Lilla Johan. Lugn och stadig blick och tung orkeslös kropp.

Så fort han reser sig upp dock så åker händerna upp igen och sakta men säkert sätter sig diagnos för diagnos i hans kropp och sinne. Steg för steg är vi tillbaka i en berg och dalbana som inte tar slut förrän han lägger huvudet på kudden igen nästa gång.

Speluppehåll

Men tjenare! Fasligt vad tiden går snabbt. Sitter på SJ som som vanligt krånglar också.  SKRÄLL!

Kloclan är halv 4 och det är redan mörkt. Verkligen vinter nu va?

Går på speluppehåll idag. Nyss kom jag till Stockholm helt ovetandes vad jag hade för vardag att vänta. Vilka rutiner jag skulle applicera. Vilka jag skulle träffa. Hur skulle dagarna se ut? Tankarna va spridda och många. Försökte hålla ett öppet sinne. Vissa saker får man helt enkelt lösa längs vägen. Och nog fan va jag kapabel till det!

Så jag släppte på paniken lite och följde med kaoset bara. Inte lätt för en brud med kontrollbehov.

Att flytta till en annan stad på egen hand har jag ju gjort förut men detta kändes större. Och det är det. På alla sätt. Lämnade Söderhamn med lätt ångest den söndagen. Det är dock bara ett bevis på att det va på riktigt. Jag va på väg.

Ångesten ligger i att Jag hade byggt en vardag, en rytm som fungerade på egen hand. Jobb som fick livet att gå runt, egen tid, fantastiska vänner. Allt flöt på. Helt klart den bästa sommaren. Det finns liksom plats för att vara impulsiv på ett sätt som aldrig annars. Allt kändes rätt i bröstet. Äntligen en stabilitet jag önskat sen jag va kort nog att knappt nå upp till skåpen med glas i.

Men kanske var det också den bästa sommaren för att jag gjorde det mesta av varje sen sommarnatt?  Det kanske va därför jag Tömde mig på all energi jag hade för det va sista träningspassen innan jag gick vidare till nästa nivå. Kanske behöver vi ställas mot väggen med begränsad tid inför något för att få ut det mesta av det?

hur som helst. Det va långt till speluppehållet. November!? Såg det som en evighet. Hur skulle jag ta mig igenom var dag hela vägen dit?

Hade en lätt ovisshet i kroppen när jag kom till Stockholm för övrigt. Allt jag visste släppte jag. Alla rutiner, allt jag trodde jag kunde skulle testas på nytt. Som jag trots ovissheten njöt av detta. Chans att växa, och äntligen, HANDBOLL! För hela jävla slanten.

Självklart snurrar allt i huvudet samtidigt när man lämnar tryggheten för Drömmen någon annanstans.  Jag*. En dröm jag själv sett tydligt alla situationer men jag vet att det finns folk som inte ser eller sett det lika tydligt som mig. Dags att visa att jag vill detta. Dags att visa vad jag vetat om sen jag va 15. Behöver jag flytta för att komma dit jag vill, gör jag det. Utan tvekan. Kanske ångest, men aldrig tvekan.

Halvvägs genom första säsongen.. Så redo för mer. Fortfarande kapabel. Fortfarande envis. Fortfarande jag. Detta är bara början.

Men nu har jag 3 veckor på mig att landa och andas. I ett liv jag kan innan och utan- Stabilitet. För mig tar det tid att bygga. Och i Stockholm är jag inte riktigt där än. Trots att jag har fantastiska människor vid min sida där också som förgyller mina dagar och ger mig grym energi så är stabiliteten jag vill ha inte riktigt där. Men det är ok. Tid tar tid.

3 veckor fylld med löpning, skadeförebyggande träning, (tråkigt men nödvändigt) familj och häng med Goa vänner på mitt andra hem Faxe Atletklubb i Söderhamn. Kärlek till det gymmet! Underskatta aldrig ett bra gym! Just saying..

Den stabiliteten jag pratar om här kommer aldrig att försvinna och jag får äntligen riktig vila. Hinna andas och landa i allt jag hittills lärt mig. Speluppehåll har alltid haft en positiv inverkan på mig genom åren. Det är något jag behöver för att, som jag sa ovan, hinna bearbeta allt jag lätt mig.

Stockholm, vi ses! Nu drar jag hem mot friskare luft och lugnare dagar. Eller rättare sagt, lugnare kaos.

 

”If i ever fall..

and cannot get back up. I will fucking crawl until i get where i Want to be”

Jaa, jag gillar det där citatet.

Idag kollade jag när mina tjejer spelade mot skuru. Och jag kunde inte för mitt liv sluta tänka på att där vill jag vara. Varje närkamp- där vill jag vara. Varje smäll i golvet- DÄR VILL JAG VARA!

Motivationen brann till i mig och jag längtar satan tills jag får komma ut på plan igen. Och på vägen dit får jag passa på att bygga jävligt starka ben då jag inte får belasta överkroppen. Bitter mutch?

Börjar tänka på motgångar.

När jag bestämt mig finns inget annat. Jag ska dit och så är det bara. Kosta vad det kosta vill. Jag är alldeles för envis för att ge upp eller låta mig slås ner av  motgångar. Eller ett bättre ord, utmaningar! Vänder man på det på det viset blir man lite mer taggad på att klara det va? That’s right.

Tänk er de som kanske har ett rätt enkelt liv. Alla har sin historia, såklart. (Im not stupid) Men missförstå mig rätt. De har sitt jobb, de är nöjda med det. Har rutin i livet, har det mesta löst för sig. Kanske andra löser ev problem åt dom? Soft.

Men Hur skulle de klara en motgång? Skulle de resa sig starkare eller ligga kvar? Underskatta sin egen styrka? Förmodligen. Tro att de inte har någon alls? Det lutar åt det. För de har ju inte blivit testade förr!

Jag kommer på mig själv vissa gånger önska mig ett sånt liv. Bara va nöjd med allt som det är. Skulle inte ha så mycket bekymmer, slippa brottas med motgångar och jävliga handbollsträningar där inte ett skott sitter..

Nu till problemet. Jag vill för mycket. Jag har massor av ambitioner. Jag är målmedveten, envis och stolt. Och ej att förglömma, en jävligt dålig förlorare. Det är inte jag att va nöjd med saker som det är! Klarar jag ett mål sätter jag ett nytt. Lite längre ska jag, lite bättre kan jag. I tammefan allt. Ibland läre jag chilla lite dock. Att inte kunna skilja på person och prestation tär på mitt psyke och min självkänsla. Men det är ett annat inlägg….

Så, vart va jag. Juste! Utmaningar!

Faller jag åt helvete hårt i backen reser jag mig för inget annat alternativ finns för mig. Jag kan inget annat. Så jag blivit uppfostrad. Det är bara att resa sig igen.

Jag kan den där rutinen nu. En käftsmäll kommer, saker och ting går inte som planerat. Jag bryter ihop, ältar en dag, finner mig i situationen och fortsätter. Viljan att lyckas växer oftast sig ännu större..

jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag en dag gett upp. Jag skulle avsky mig själv. Helt ärligt. Det får man säga vad man vill om men så är det.

Det är motgångarna som byggt mig. Pressen jag satt på mig själv. De ögonblicken jag knappt viljat rest mig från golvet för jag har tänkt ”vad är det för mening?” Det är dom ögonblicken som format mitt självförtroende. För jag har rest mig, torkat tårarna, slagit i väggen och gett mig fan på att inte ge mig. Det här ska inte få förstöra Mig.

Jag vet att vad jag än stöter på för problem, fixar jag det. När smällen väl kommer blir jag en dramaqueen också, och det är ok! Jag gräver ner mig och allt tappar mening. Hela jag tappar min mening och ifrågasätter mig själv. Men vi måste komma ihåg att de är motgångarna som gör oss starkare (klyscha. Och kanske underförstått redan?) Det går åt helvete ibland men mitt självförtroende blir inte sämre kan jag säga. Snarare tvärtom.

Se det som ett privilegium att bli testad för du blir starkare! Ju mer testad- desto mer oslagbar;) sen om man vill kalla det att va kaxig. Absolut, gör det. Det är helt upp til dig som läser att bedöma.

Det kostar att vilja. Det kostar att ha ambitioner. Det kostar inte alltid pengar- Men massor av energi, tårar, tvivel, tid, kraft och rehab för den delen. Belöningen är dock större än allt det där. Belöningen kan inte köpas för pengar. Belöningen kommer vara att jag når mitt mål, och inget på vägen kommer ha varit förgäves, för det kommer ge resultat. Det kommer va värt de.

Om inte jag tror på mig kommer ingen annan göra det heller. Och inget är gratis. Ingen kommer ge mig det jag vill ha på ett silverfat och säga ”varsågod”.

jag måste acceptera alla utmaningar som kommer till mig,  Inte bara de jag gillar. JAG måste göra skitjobbet. JAG måste vara förberedd. Jag får göra mina jävla övningar för nacken och ge fan i att lyfta tungt  ist då om det är det som krävs för att jag ska bli bra igen. SEN kan jag jobba vidare..

Och det är faktiskt så, att när saker och ting blivit lite svårare, har man förmodligen tagit sig till nästa nivå också.

 

Stockholm runt

Alltså this day. (Varning för humörsvängningar) Både bra och dåliga nyheter och jag är helt utmattad. Varit tammefan över hela Stockholm för att få en akut tid eller liknande för att få koll på vad som är fel. När jag blev nekad att komma till Huddinge akutmottagning när jag satt på pendeltåget dit bröt jag nästan ihop. IDIOTER!

Hatar att flänga runt på sjukhus. Hatar.

Efter många om och men hamnade jag hos en naprapat. Och guess what? Det lutar åt diskbuktning. Jajjemän. Vilket innebär noll handboll, absolut Zero tunga lyft, vila och smärtstillande. Alternativ träning, absolut. Men handbollen får vila.

Det positiva är ju timingen. Speluppehållet drar igång på söndag så det är ju perfekt. Får helt enkelt fortsätta fila på fotarbetet, konditionen och rörligheten istället.

Får göra det bästa av det. Så är det bara. Finns inte någon anledning att deppa över detta. Idag kanske, men imorgon är en ny dag.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden. Dagens räddning. Och så sant.

Det värsta i detta är att gå och ha ont. Redan efter 1.5 vecka är jag fan utmattad och snudd på galen känns det som. Blir snabbt trött. Lättretlig. Tänker INTE gå runt och va på dåligt humör. Hemma för mig själv kanske men inte runt Folk. Inte direkt bästa sättet att sprida schysst energi, right?

Ta lite smärtstillande, proppa dagarna med viktiga saker att göra som jag inte hinner med annars (läs: skjuter upp) och äta god mat. Så får det bli! Bra recept va? Bara att skynda långsamt härifrån. Acceptera läget.

Helst vill jag just nu bara vara förbannat dock. Bara lite. Vad egentligen är det för timing?! Bara några dagar sedan låg jag och planerade dagarna på speluppehållet med träning och jobb. Allt för att komma tillbaka efteråt och va i grym jävla form. Känner mig at the moment inte lika inspirerad.  Vart är mitt flow? Karma? Hallå!!!

Jävla berg och dalbana nu va? Upp och ner som en jävla jojo. Ja tackar ja!

 

Smart eller Envis?

Envis. Alla gånger. 10 av 10 väljer jag envis.

Jag pinar mig hellre genom smärta en träning eller match ist för att att visa mig mänsklig. För att bevisa att jag är allt större än smärtan, och nog kan jag bita ihop allt.

Hinder är det man ser när man tar bort blicken från målet.

Fast vänta nu, va? Om jag är skadad är jag skadad? Skit i den mentala kampen för fan Elfström och gå av plan om du har ont? Inget mer med det? Va smart här nu. Svälj din jävla stolthet!

Fick alltså nackspärr för 1.5 vecka sedan och as we speak är jag på g till akuten för nåt är fel. Allt jag gör smärtar på ett sätt jag aldrig upplevt förr och det värsta är att jag inte kan träna. Tro mig jag har försökt. Nåt är fel.

”Dramaqueen”

När det gäller handbollen, JA! Att missa träningar är att missa chanser att förbättras och utvecklas. Vem fan har tid med det? Inte jag i allafall. Stressen kryper i mig…

Men ej att förglömma. Förra veckan och på träningen igår gick jag faktiskt av. Jag tog beslutet att faktiskt vara smart istället för envis och gå av och köra alternativ träning. För handboll- Det gick inte! Rejäl uppvärmning spelade fan ingen roll. Varenda vridning… Nope! Närkontakt-glöm!

Så jag gick av. Tränade fotarbete, ben och avslutade med cykelintervaller. Det som är svinbra här är att jag drev min egen träning, och jag fick träning gjord som jag verkligen behövde. Sjukt bra! Cred till mig.

Vem behöver jag bevisa nåt för? Varför skulle jag kunna skita i smärtan å träna ändå? För att gå av plan, eller ej gå 100%, i min värld, är att vara svag. Och vem vill vara det? Och ännu viktigare fråga, vem vill visa sig svag? Vem vill visa att kroppen säger ifrån?

Kanske är det för att jag gått genom en del av livet och varit underskattad och vill bevisa att jag är mer än folk tror. Kanske är det bara mina egna demoner som spökar. Kanske är jag framme vid sjukhuset nu…

Budskapet av denna text är rätt klockrent va? Envishet är bra, men att vara smart i just en sån här situation är bättre. För sanningen är faktiskt så att ingen kommer ge dig en medalj för att du pinar dig genom en träning, eller för den delen ge dig en guldstjärna i pannan. Gå av, ta reda på vad det är och kom tillbaka starkare!

Limitless introduktion

Men tja! Och välkommen till min nya lilla skrivarhörna!

Ja, jag har öppnat en blogg. Och ja, den heter Limitless14. Kort å gott va jag tvungen att lägga dit några siffror för just limitless i sig var upptaget. Så varför inte tröjnumret jag har när jag lirar handboll? Det har ju trots allt hängt med mig sen 15 års åldern.

Varför just Limitless då? Jo, för det är så jag ser mig själv. Och om du redan nu tycker jag verkar kaxig och självgod kan du kryssa detta fönstret direkt. För ja lovar, det blir värre.

Vad är detta för blogg då och varför i helskotta ska du blogga?!

Det undrade jag med först men sen slog det mig. Skriva kommer sig väldigt naturligt och jag tycker det svinkul rent ut sagt. Skrivit dagbok since forever men dagböcker som man skriver i med en riktig penna är ju himla hemliga, så jag skapade lite av en cyber-dagbok? Kan man säga så?

Sen vill jag dela med mig av min resa helt enkelt. Men inte såhär:

”idag har vi tränat försvar, jag har gymmat såhär mycket och livet i Stockholm är fantastiskt”

Hell no.

Jag tänkte dela med mig av baksidan. Vad som försiggår i mitt huvud. Utan filter, utan att linda in det. Nu snackar vi rått och äkta. Inga konstigheter. How dramatic! Men det är lugnt, det blir inte bara deep stuff, kan poppa upp vad fan som helst här! vi får se helt enkelt! spännande va? 😉

Jag tänker inte gömma mig bakom något, säga att allt är fantastiskt och nemas problemas. Det är iförsig fantastiskt för jag älskar det jag gör, tro mig. Annars skulle jag inte vara där jag är idag. Men med detta vill jag också visa hur detta är, ur mitt perspektiv. Hur jag tänker och varför.

Jag har trots allt påbörjat en resa och uppnått ett mål jag haft sen jag satt min fot på handbollsgymnasiet som 15-åring. Vilket jag såklart är jävligt stolt över och det kommer jag bl.a skriva om här.

Nu till kruxet- jag är aldrig nöjd. Aldrig. Och varför är det så då? Jo, det kommer ni märka under resans gång.  Är man bara det minsta bekant med grundläggande psykologi kommer det inte va så svårt att lista ut. Lovar att jag har lite egna teorier också! En utav teorierna/ orsakerna att jag brottas en del med mig själv mentalt är den käre prestationsångesten! Och förmodligen en utav huvudkaraktärerna ett tag framöver. Men mer om det en annan dag.

En annan grej värt att notera är hur jag skriver. Dels då präglas mycket av det jag skriver med ironi. Jag skriver exakt som jag pratar och lägger inte ner speciellt mycket tid på att formulera mig på ”rätt sätt”. Det här är jag och jag gör inte detta för likes. Jag gör detta för att dela med mig, kanske tom inspirera andra. Detta är Jag.

Jag kommer inte heller dela med mig av dagens outfit, senaste klädinköpet eller vad jag åt till lunch :)

Hadeee!