Det fula

Kunde inte sova. Så jag skriver istället. Något som tagit över mina tankar senaste timmarna är det andra inte får se av oss. Den sidan vi helst inte visar för den gör oss inte vackrare enligt oss själva. (Mig själv).

Snarare smutsar den ner vår i våran egen värld, och det vi själva tror vi visar utåt- de bra sidorna. Det alltid leende ansiktet. Den oförstörbara motivationen, Förmågan att se allt positivt.

Men ibland träffar vi folk vi kan slappna av runt omkring. Dom vi känner oss bekväma med att kanske visa lite av det vi ofta gömmer. Inte för att vi väljer det. Nej nej, utan för att det helt enkelt blir oundvikligt när vi litar helt och fullt på någon.

Det är Dom som får höra den oputsade versionen av händelser och de icke inlindade-i-perfekta-ord-tankarna som vi har. Ibland dryper dem till och med av bitterhet och oförnuft. Något som inte präglar oss och vår karaktär helt kanske men det kan liksom bli fel.

Det som händer för mig när jag öppnar mig, blir bekväm och utgår ifrån att personen i fråga tycker jag  är fantastisk trots mina dippar, är att Jag släpper garden och mycket kommer ut ofiltrerat. Jag visar sidan av mig själv där Jag inte ler, har svårt att se det positiva och svårt att vända mitt humör till det bättre.

Jag visar något omgivningen aldrig får se. Jag delar med mig om det jag tänker NU och inte redan lagrade funderingar. Det är inte putsat, det är inte vackert och allra minst attraktivt.

dock kan det svämma över av negativitet and that’s a fact.

Ta inte åt dig då? Tänker jag.

Eller kan man tänka så?

Ska vi kunna uttala oss i princip hur vi tänker, helt oputsat eller ska vi faktiskt fundera ett tag på hur vi säger saker och ting? Hur vi uttrycker oss? För att bespara dom vi älskar vågen av negativ energi som kanske omedvetet kommer strömmande mot dom?

Jag är kluven. Men det är ju aldrig meningen att det ska bli så. Det är aldrig min avsikt.

Jag försöker få ordning på mina tankar när det gäller detta. Allt blir ett virrvarr och jag försöker komma på vart fan jag står i frågan.

För jag vill inte hålla tillbaka. Jag vill inte behöva gå och fundera på hur jag ska säga saker rätt för att det ska gå ut negativt över andra. Förstå mig rätt nu. Nu pratar jag inte i allmänhet, utan jag pratar om hur vi uttrycker oss när något vi älskar och brinner för tynger oss och nära på krossar oss. När våra energidepåer står på noll och vi kan inte tänka förnuftigt längre. När vi står på botten av botten och kommit till det läget att vi knappt Vill ta oss upp. När vi pratar med någon om det, i just det läget- då har man förtroende för någon.

När man kommit dit att man faktiskt visar det fula för någon och knappt tänker på det själv. För någonstanns har ett oskyldigt förtroende gjort sig påmint och vi babblar på och tänker knappt på hur vi babblar på, eller hur det vi säger präglas och karaktäriseras av oss själva genom tomma blickar, nedlåtande ton och ibland rent hat.

Kanske ska vi tänka efter lite. Kanske ska vi inte det?

Kanske är vi inte helt perfekta, och det vackra blir ibland blott en skugga av (vår oftast  pigga framtoning), våra ibland fula karaktärsdrag i svagare stunder. Det vackra hamnar i skuggan av Våra tunga, oputsade och omotiverade tvivel och tankar.

image

Person och prestation

Tänkte binda ihop mina senaste två inlägg med det jag ska skriva nu. Allt hänger ihop och är mer eller mindre luddigt men ska försöka sålla ut vad jag faktiskt tänker och hålla mig till ämnet.

Men utav de tidigare inläggen va om tillit. Att kunna eller inte kunna lite på de närmaste vi har till lycka. Klart en del av det ligger i rädslan att inte räcka till som vi är. Och inlägget jag skrev igår handlade om dipparna vi/ jag tillfälligt får då sinnet helt enkelt säger ifrån att vara superman och maskin.

Dessa två kan bindas ihop med något jag kämpar med varje dag. Person och prestation. Jag kan sällan skillnaden och jag ska förklara bakgrunden till varför så enkelt som möjligt.

När allt va som värst under åren med mamma och pappa efter deras separation va min tillflykt skolan. Och bekräftelsen va mitt bränsle. Jag skulle allt bevisa att jag kunde va bäst i allt trots att alla förutsättningar va emot mig. Bästa tiden på terminen va utvecklingssamtalen för jag visste hur duktig jag hade varit.

Detta formade ett betende som sitter i än idag. Jag vill kunna allt jämt. Helst va bäst, nyss. Vad det än är vill jag utföra det perfekt. Det va bara några få år sen jag lärde mig att berömma andra utan att känna att jag sänkte mig själv.

Jag har aldrig sprungit hem så fort som när jag fick mina betyg i 9:an.

Jag söker prestation i allt jag tar för mig. I min värld definierar resultat och prestation mig som människa, mitt värde.

Jag har väldigt svårt att förstå att vissa älskar mig för att jag är jag. Jag har svårt att förstå att man kan tycka om mig utan mina bedrifter. För enligt mig är mina bedrifter JAG, mina meriter är jag. Jag kan inte förstå att dom i min närhet älskar mig trots att jag gör misstag eller klantar mig. Och Gud förbjude att jag klantar mig inför någon annan?! Allt detta är i mitt huvud men det är tankar som vuxna i min omgivning när jag va yngre, också låtit formats utan att de helt enkelt vetat bättre.

Konstigt att man är rädd att misslyckas inför andra när man fått små misstag kastat i sitt ansikte när man va barn?

Det jag menar är att det vi blir lärda när vi är små sitter i när vi växer upp. Tankesättet vi växer upp med formar oss längre fram. Så är det. Det är ok att det är svårt att ändra på för det är svårt! Det är jävligt svårt! Klart det tar tid! Det FÅR ta tid och man klarar det inte på egen hand. Det är som att försöka helomvändna ens hela religion.

Att förstå sitt eget värde. Att inse hur fantastiska vi är utan våra meriter, utan våra bedrifter och utan våra MVG:n. DET är en utmaning.

Därav min dipp igår. Utan projekt igång eller prestation att jaga könner jag att jag saknar syfte. Jag blir likgiltig och allt känns plötsligt långt bort. Energin sjunker genom jorden.

Och till inlägget innan det. Att lita på folk. Att hoppas att man räcker utan meriter att imponera med. Att räcka utan visa upp alla sina MVG:n? Går det ens? Att räcka utan att slänga upp alla guldstjärnor vi samlat på oss i vår fantasi genom åren.

ja det gör det. Rätt människor älskar oss för dom vi är. De hyllar våra egenskaper  inte enbart våra framgångar. De ser vårat driv, våran historia, ser på oss utan att döma när vi kraschar, är där när livet leker och hjälper oss när vi faller. Dessa människor är sällsynta och dom ska vi hålla hårt om.

Men rädslan och osäkerheten vi har, om att räcka till utan den där fina masken vi tar på oss varje morgon, kommer alltid finnas där. Det är då vi måste lita på dom vi håller kär. För visar det sig att de inte hyllar oss för våra egenskaper är det dom det är fel på, inte oss. Dumpa de människorna direkt.

Va aldrig med människor som får dig att känna som att du är svår att älska.

När vi slutar grunda vår självkänsla på prestation, då blir vi fria. Där mina vänner har ni skillnaden på person och prestation. VI är inte våra meriter. Dom är något våra fantastiska egenskaper producerat genom hårt jobb, blod svett och tårar.

 

Långt ner

Ibland, även utan anledningen hamnar jag i en grop. riktigt långt ner. Det gär väl alla ibland? Humöret dyker rakt ner utan att vi vet varför. Likgiltigheten är ett faktum och att resa sig upp blir inte ens ett vettigt alternativ. Jag hoppas detta händer fler än mig för just nu känner jag mig lite bitter över detta. Trots allt  är vi  bara människor. Inga maskiner.

Jag slår ner på mig själv delvis när jag blir såhär för jag vill inte tynga någon. Vill någon det? Vill någon visa sin minst attraktiva sida? Rädslan att bli dömd på fel bas finns där och då håller vi hellre tyst och ljuger lite fint. ”Jag är trött bara”.

Eller är jag? Är Du?

Trots att det gnager så jag blir tokig kan jag inte sätta fingret på vad det är? Vad fan? Jag om någon hittar alltid roten till mitt eget betende.

Går igenom varje händelse under dagens lopp och försöker hitta nyckeln till att jag hamnar här. Helt oförmögen att ta mig upp.

Eller så göra nåt så enkelt som att acceptera att ibland stänger vårt sinne ner? Det går inte att göra nåt åt. Vi kan inte kontrollera allt. (Lätt å säga när jag själv har kontrollbehov) svårare än så behöver det kanske inte vara.

Ibland  vet vår kropp bättre än vi själva och den gör det som är nödvändigt för att ladda om.

Vänd på det. Ta tillfället i akt. Stänga in sig en stund. Bara vara, helt utan någons måste som hänger över en eller helt utan masken vi tar på oss varje dag- för att slippa visa hur trötta vi egentligen är? För det blir vi. Och det är jävligt ok att erkänna det. Kanske ska tillåta sig själv att vara i gropen? I slutändan så är det ändå vi själva som kommer i första hand och vi lever inte för andras skull. Va lite egoistisk för fan. Du förtjänar det.

Helt ärligt blir det lite dubbelmoral här för jag kan knappt följa det jag själv predikar om. Men det är inte det denna blogg handlar om, att  Jag ska vara ett perfekt exempel.

Tro mig, jag vill. Mitt mål har alltid varit att vara en maskin utan slut. Skitsamma om nåt går sönder, keep going så får du till slut din stjärna i pannan. Eller vänta nu, vem ska ge mig en stjärna i pannan om inte jag själv? Ni fattar min poäng va? Att jaga andras bekräftelse berövar dig bara på din frihet och energi.

Som sagt. Jag skriver inte för att va ett exempel på att kunna tackla allt klockrent. För vem kan ens det? Jag skriver här för att bidra med det som är äkta. Det ocensurerade. Det alla tänker men inte säger rakt ut. Det alla vet men någonstans förtränger.

Jag tänker inte slösa att jag faktiskt kan skriva på nåt så ytligt som dagens outfit. Dels är det inte jag men jag har också så mycket mer att ge. Och om någon, ens någon läser nåt jag skriver och finner nåt att luta sig mot, eller en påminnelse om det självklaraste som vi lätt glömmer, då har jag gjort mitt.

Delar en bild från en tuff jävla stund i Atleterna. Peace!

image

Döda det förflutna

Så lyder dagens rubrik. Döda det  förflutna. Dramatiskt va?

Tänker. Sån är jag, kan inte sluta. Att överanalysera är i princip min hobby. Vill förstå allt varför något är som det är och varför inte. Vill hitta roten och starten för ett beteende. Sååå jag kom å tänka på tillit mm. Det är kopplat och format av vårt förflutna lika tydligt som att vi är här idag. Tillit är någotsom är sällsynt och som det förflutna trasat sönder fler gånger än vi själva kan räkna.

Ofta är det just det som format oss till den vi är idag. Vår historia. Jag är en av dom. Men ens tidigare historia kan fortfarande göra sig påmind när man minst anar det. Trots att jag omfamnar det på det viset att jag lärt mig mycket dyker oönskade osäkerheter upp igen och jag hatar det. Detta är luddigt. Ett brett ämne som jag får svårt att sätta ord på.

Tidigare händelser i våra kan lämna en negativ och bitter eftersmak av osäkerhet. Att lita på folk idag känns som det svåraste som finns. Vi blir försiktiga, letar hela tiden efter osanningar i det folk säger för att vara berädda och sänka sina förväntningar. Enbart en taktik för att skydda oss själva så det slipper göra ont sen. Tidigare erfarenheter kommer vi aldrig glömma och minst av allt vill vi väl vara naiva och tro att det faktiskt finns folk som är lika ärliga och goda som en själv?

Hur gärna vi än vill ge någon allt finns det alltid en del av en som tvekar en aning, som slukar energi av det bra för kunna vara berädda på det värsta. Så vårt försvar är ständigt berädd.

Ska vi köra vårt eget race och faktiskt fortsätta skydda oss av vana, eller kan vi faktiskt ge någon allt? Inklusive tilliten? Kan vi släppa osäkerheten och sluta oroa oss i förebyggande syfte aå vi faktiskt kan njuta av fantastiska människor på riktigt?

Att inte ge allt är en taktik vi utvecklat, Något vi utvecklar genom åren för att ta smällar något lindrigare om något skulle hända, kunna resa oss snabbare. För Finns det något äckligare än när någon tar allt? Utan lov?

Dom som står oss närmast får ta smällen av att vårt förflutna lever kvar i våra ärr. Dom får se oss tveka på dom trots att inget styrker tvivlet. Enbart ens tidigare erfarenheter står för det..

Men när vi sakta läker då? När någon hjälper en läka… Ska vi också då vara på vår vakt för att just den personen har har verktygen att slita upp allt igen?  Det är den tillgängligheten till allt som får mig fundera. Med den kan någon krossa allt man vet.

Jag tror att vi måste landa i det. Omfamna jobbiga erfarenheter och acceptera att de finns där. Men inser vi hur mycket vi missar genom att oroa oss och tveka istället för att ta vara på varje jävla sekund av bra stunder? Vi måste sluta plåga oss själva och inse att vi förtjänar allt bra vi får av någon. För det gör vi. Kasta bort skiten vårt förflutna för med sig och döda osäkerheterna som kommer på köpet. Vårå förflutna  kommer alltid finnas där men tillåt det aldrig att ta upp hela dig. För det definierar dig inte och du kommer missa något riktigt bra.

Klyschor 2.0. Tack och godnatt.

Maktspel

Hur många föräldrar har gått igenom en smärtfri separation? Hur många föräldrar har inte det?

Hur många hade en separation där barnet/ barnen hamnade i kläm men idag, är kapabla att backa och inse vad de faktiskt orsakade? Benägna att säga förlåt och inse vad deras handlande fick för konsekvenser?

Eloge till er. Nu har jag inget barn och har inte separerat. Så jag kan inte säga mycket utifrån er föräldrars perspektiv förutom det mina föräldrar berättat för mig.  Men jag tänkte skriva lite om ett ämne ur mitt perspektiv. För Jag har varit där. Emellan två människor som bestämde sig för att de inte längre ville leva ihop.

Helt rätt beslut såhär 14 år senare. Dom hade slagit ihjäl varann.. Men just då, at The moment rasade såklart min perfekta värld som 8-åring. För jag förstod inte vad som hände och allt är bortom ens räckvidd och makt.

Makt.

Tänkte skriva lite om maktspelet och hur jag agerade som 13 år sittandes fast mellan de starkaste personerna jag visste av.

I en separation blir barnen en bricka i ett maktspel. De blir också ett vapen. Den som har vapnet på sin sida har störst chans att vinna en tävling där det inte finns något pris. Bara en utav er kan ha vapnet och den som har det, det är den som matar i ammunition. Det är den som har makten. Du måste fylla på med ammunition för att du ska ha något att skjuta med. Varför skjuter du? övertag, självisk, stolthet, envishet? Vad vet jag? Någonstanns längs vägen kan två människor faktiskt utveckla både hat som förakt och enda sättet att stilla det blir genom att gå till angrepp. Bli offensiv genom en taktik som slipper smutsa ner dig själv.

Liknelser..

Barnet är alltså vapnet. Jag va vapnet. Ammunitionen är de skitsnack jag blev matad med för att framföra till den andra föräldern. Alltså skjuta. Jag blev en medlare. En brevuggla.

Jag ska berätta om en situation som va vardag för mig.

Jag ville åka till pappa över helgen. Me fick inte för mamma för varje gång jag kom hem därifrån va jag ledsen. Det för att pappa alltid pratade om allt kaos, försökte styra mig i ”rätt” riktning. Oro gick jag sida vid sida med och i och med pappas påtryck om mamma hamnade jag på hans sida. Jag kom hem och tyckte illa om mamma och Micke för allt det pappa sagt va ju logiskt?

Jag gick och förberedde mig mentalt för att åka till pappa- omedvetet. För att fixa att höra allt påtryck från pappas håll men också för att mamma gått in och tryckt på sitt. Det va ett slags försvar, ett sätt att få distans till hans ideologi. Men också omvänt när jag skulle tillbaka hem.

Och när jag kom hem låg mamma på minus. Jag hade bytt spår och skulle banne mig sätta henne på plats. Pappa och jag va överens. Glasklart.

Iallafall lyckades mamma och Micke se igenom detta och efter några dagar bröt jag ihop. Jag va tillbaka på mammas lag.

Helgen efter ville jag dit igen. Något jag knappt ville framföra till mamma för jag hade ju sagt att pappa vart jobbig? Alla de gånger jag gick igenom det i mitt huvud. Hur jag skulle säga det, hur jag skulle be om att få åka dit.

Hennes gensvar blir såklart ifrågasättande. Jag blir ju ledsen av att åka dit? Hon vill inte att jag ska åka dit för jag mår dåligt över det och hon vill skydda mig. Det förstår jag väl själv att jag inte ska åka till en människa som behandlar mig illa? Nej såklart det låter ju logiskt. Jag accepterade det motvilligt och då väntar samtalet till pappa att jag inte får åka. Jag menar jag VILL inte! Juste, det va så mamma sa att jag skulle säga. JAG vill inte. Inte ”jag FÅR inte” för säger jag det till pappa säger han åt mig att jag ska fan stå på mig. Och i samma veva som jag säger att jag inte ”Får” blir mamma hysterisk för jag sa ju själv att jag inte ville. Då smutskastar jag i princip henne. Eller?

Men erkänner jag för pappa att jag inte kunnat stått på mig och berättar att jag vill ju faktiskt komma dit, då måste jag motsätta mig mamma och ta emot skammen som kommer med att jag inte va stark nog att ”stå på mig” från pappas håll.

”Har han sån makt över dig att du kan tvärvända sådär?! Nyss ville du inte åka dit?”

Där tar det stopp och längre kommer jag inte. Samtalen slutar i kaos och tårar och skrik i kudden blir varje fredags rutin. Timmarna går och fredag är förbi. För sent att åka till pappa. Vad gör han nu?

Det är en ond cirkel och jag hoppas ni hänger med.  Detta går igenom ett barns huvud när ni utövar maktspel med dem som vapen.

Påtryck från båda sidor och i varje situation är det jag som står intryckt i ett hörn. Stod*.

låt mig förklara en till sak.

Vi har en egen ideologi. Mellan all eld som kastas mellan er föräldrar har vi en egen väg vi vill följa. Jag visste vad som va rätt och fel. Men dom va äldre. Dom hade  talets gåva. Dom hade förmågan att få min ideologi låta idiotisk, ologisk och de kunde gott och väl trasa sönder den framför mina ögon och kasta bitarna som blev kvar i mitt ansikte.

Argumenten för min egen väg finns där men jag är oförmögen att uttrycka dem. Ni har en förmåga att tysta och förlöjliga det lilla vi har kvar att stå för som barn. Ni har en förmåga att placera oss mot er när vi inte tycker som ni tycker. Det skapar rädsla. Både för att vara med och mot er. Det skapar irritation och revolt. Vår talan finns där men tystas gång på gång.

Som barn känns det också bra att ha någon bakom sig. Även fast man inte vill va emot den ena föräldern är det oslagbart att vara enade mot någon eller något. Jag slapp ta hela bördan själv.

Att skrika i vatten. Hur mycket jag än tog i hördes det inte. Att gå till sängs och Veta att den ena föräldern skapat en orättvis bild av mig som barn i den  andre förälderns ögon… Ingen bra bas för psykiskt välmående.

Att antingen behöva göra han eller hon besviken. Antingen eller. Att vilja väl men det räcker inte till för att utrota föraktet mellan två människor. Det går inte. Det ligger hos dom.

Mina föräldrar intalade mig och sig själva att jag inte behövde välja. Men så lätt som det är att manipulera 12 vårar kan jag förstå att de lätt gled in på den vägen.

Värt att tillägga är att min mamma för flera år sedan backat, reflekterat och faktiskt förstått hur hon betedde sig och hur det påverkade mig. Vilket jag är enormt tacksam över. Vi kan prata om det idag och jag kan säga vilken idiot hon va. Men, jag straffar inte henne i efterhand. Ser ingen anledning till det.

Pappa är en annan historia. Allt detta är historia. Men det är relevant att ta upp då jag tvivlar på att jag är ensam om att ha upplevt maktspelet mellan mina föräldrar. Jag vill göra folk medvetna så då delar jag med mig. Kan det hjälpa någon är det värt det.

detta är dock något som gjort mig stark. Jag är den jag är idag tack vare min historia. Alla har vi en som format oss till dom vi är idag.

 

 

 

Kaxig och mycket snack?

Kaxig och mycket snack. Något jag fick höra efter min medverkan i Atleterna. Okej bromsa sa jag. Lutade mig tillbaka, sög lite på uttalandet och kom fram till att nej, dom har fel. Eller bara skruvade uppfattningar. Eller för den delen stött på väldigt få tjejer med självförtroende och självinsikt? Bra att dom fick göra det nu då?

Såhär va. Jag är uppfostrad att tro på mig själv. Vad det än gäller. Trots att jag vet att jag inte är bäst på något tror jag stenhårt på mig själv ändå. För vem ska annars göra de? Jaja detta har jag sagt 100 gånger men jag säger det igen.

Satt nyss helt nyvaken sen boom slog det mig och jag blev lite lack…så det va lika bra att skriva.

Att gå med huvudet högt, inte be om ursäkt och ta plats gör tydligen att många vänder på huvudet? How come?

När någon frågar: Är du bra på at sjunga? Ja, det är jag.

Varför ska jag säga nåt annat? varför ska jag göra mig mindre än vad jag är för att det ska passa andra?

Hallå, va ödmjuk! Jo tack, nog har jag fått så pass många läxor av livet så nog är jag ödmjuk allt. Men ett bra självförtroende gör mig inte automatiskt mindre ödmjuk. Att gå med huvudet högt gör mig inte arrogant. Att inte be om ursäkt för mig själv innebär inte att jag öh behöver jag ens fortsätta förklara? Ni fattar.

Jag är fruktansvärt trött på jantelagen. Folk blir förvånade när man tar plats och framförallt säger vad man tycker. Det innebär i sin tur att folk  sällan kan sätta sig på en. tack o lov för det är det så många som blir ändå. Screwed over. Att ta sin plats har dock ett pris. Kan sluta med att du står där och märker att du står utanför gruppen. Lite jobbigt kanske men vet ni då? Då kommer vi hitta rätt folk till slut som förstår vad man handlar om. Inte 20 kompisar utan riktigt bra vänner. Som uppskattar en för vad man är.

Confidence is keý. Självförtroende är inte heller att gå in i ett rum och tro att man är bättre än alla andra, det är att gå in i ett rum och inte behöva jämföra sig med NÅGON!

Folk som inte känner mig får döma mig hur mycket dom vill genom vad de hör och ser. Det skiter jag fullständigt i. Det är upp till dem. Jag tänker inte krypa efter folk som jag inte har nåt med å göra och försöka övertyga dem, att nej! Jag är snäll! Tyck o mig! På riktigt? Aldrig. Vem har den tiden?

Dom som står mig närmast vet vem jag är och hur jag tänker. Det är det viktigast för mig. Sen om folk utanför tycker jag är kaxig.. ja, ni kanske ska hitta en ny hobby eller nåt?

Rätt schysst att som tjej kunna förespråka självförtroende så yngre brudar ser det och ba: shit, inge fel med att tro på sig själv ju? Kan jag inspirera med det har jag gjort något rätt.

När du slutar bry dig om vad folk tycker, då är du fri på riktigt. Ingen tackar dig för att vara en dörrmatta. Utmana lite.

12289565_10153349848774163_1201041515545800297_n

 

Gnistor

Ibland slår det gnistor. Mitt sinne hittar nya saker att göra eller blir påmind om vad jag vill och fan vad det brinner till då. Jag ser allt framför mig, hur mycket möjligheter det finns och hur kapabel jag är till allt. Det är bara jag själv som sätter gränserna.

Jag ser vägen dit framför mig och hur det kommer se ut NÄR jag är där. Inte OM. Utan NÄR.

Hur lyckas jag med just det där? Hur tar jag mig dit? Steg för steg. Vilka kan jag kontakta? Vilka trådar ska jag dra i för att ta mig närmare mina mål? Har folk runt omkring mig egenskaper jag kan lära mig av?

Allt är ett pussel och bit för bit tar tid att bygga ihop. Tid tar tid. Jag har sagt det så många gånger men jag säger det igen och det går åt helvete ibland. Det är en del av vägen dit. Antingen kan du acceptera det eller sitta på badrumsgolvet tycka synd om dig själv. (Vilket jag också gör när jag väl bryter ihop).

Det som satt gnistor i mig va igår när jag va på presskonferensen för Melodifestivalen. Folk frågade mig: ska du va med?

– nej det ska jag inte men ett annat år.

Hur kan jag säga så? Jo, målsättning och ambitioner.

Såg hur de får chansen att skapa avtryck hos människor. Hur de får jobba med riktigt duktiga människor och vilken häftig erfarenhet.

Nu är inte mitt mål enbart Melodifestivalen. Jag ska vinna också.. Nej men skämt å sido.

Gårdagen påminde mig om min kärlek till musik och show.

Hur jag njuter av att dansa mig svettig på ett rep inför ett shownummer. Kan du dansa?? Ja självklart kan jag de. Nu är jag inte etablerad dansare på balettakademin men ni skulle bli överraskade hur denna handbollskropp faktiskt kan röra på sig till musik 😉

Hur jag glöder av lycka när jag lyckas få ner känslor svart på vitt med chans att uttrycka och påverka. Text är mäktigt har jag märkt..

Jag vill jobba med folk som kan hjälpa mig dit jag vill. Som förstår hur jag vill att min musik ska låta. Jag vill jobba med folk som jag kan lära mig av, som är fruktansvärt duktiga på sin sak.

Jag vill bli den bästa versionen av mig själv och det blir jag inte av att sitta på arslet.

Ni vet. Jag har blivit uppfostrad på så vis att alltid tro på mig själv. Jag kan göra vad jag vill. Det tackar jag min familj för och de påminner mig om det dagligen. Jag påminner mig själv för sällan men det ska jag bli bättre på.

Tack vare detta ser jag inget mål som för stort. Kan jag drömma det kan jag fan nå dit också. Ibland kräver det också mer än vilja.

Ett mål utan en plan är bara en dröm och kommer förbli det om jag inte gör det som krävs.

Men jag älskar när det slår gnistor. Jag blir påmind om hur mycket jag har kvar som jag vill göra. Hur mycket mer jag har kvar att göra för min egen skull. Hur mycket kvaliteer jag har som kan göra skillnad.  Hur mycket mer energi jag har kvar för att utmana mig själv.

Sparks motherfucker!