Det fula

Kunde inte sova. Så jag skriver istället. Något som tagit över mina tankar senaste timmarna är det andra inte får se av oss. Den sidan vi helst inte visar för den gör oss inte vackrare enligt oss själva. (Mig själv).

Snarare smutsar den ner vår i våran egen värld, och det vi själva tror vi visar utåt- de bra sidorna. Det alltid leende ansiktet. Den oförstörbara motivationen, Förmågan att se allt positivt.

Men ibland träffar vi folk vi kan slappna av runt omkring. Dom vi känner oss bekväma med att kanske visa lite av det vi ofta gömmer. Inte för att vi väljer det. Nej nej, utan för att det helt enkelt blir oundvikligt när vi litar helt och fullt på någon.

Det är Dom som får höra den oputsade versionen av händelser och de icke inlindade-i-perfekta-ord-tankarna som vi har. Ibland dryper dem till och med av bitterhet och oförnuft. Något som inte präglar oss och vår karaktär helt kanske men det kan liksom bli fel.

Det som händer för mig när jag öppnar mig, blir bekväm och utgår ifrån att personen i fråga tycker jag  är fantastisk trots mina dippar, är att Jag släpper garden och mycket kommer ut ofiltrerat. Jag visar sidan av mig själv där Jag inte ler, har svårt att se det positiva och svårt att vända mitt humör till det bättre.

Jag visar något omgivningen aldrig får se. Jag delar med mig om det jag tänker NU och inte redan lagrade funderingar. Det är inte putsat, det är inte vackert och allra minst attraktivt.

dock kan det svämma över av negativitet and that’s a fact.

Ta inte åt dig då? Tänker jag.

Eller kan man tänka så?

Ska vi kunna uttala oss i princip hur vi tänker, helt oputsat eller ska vi faktiskt fundera ett tag på hur vi säger saker och ting? Hur vi uttrycker oss? För att bespara dom vi älskar vågen av negativ energi som kanske omedvetet kommer strömmande mot dom?

Jag är kluven. Men det är ju aldrig meningen att det ska bli så. Det är aldrig min avsikt.

Jag försöker få ordning på mina tankar när det gäller detta. Allt blir ett virrvarr och jag försöker komma på vart fan jag står i frågan.

För jag vill inte hålla tillbaka. Jag vill inte behöva gå och fundera på hur jag ska säga saker rätt för att det ska gå ut negativt över andra. Förstå mig rätt nu. Nu pratar jag inte i allmänhet, utan jag pratar om hur vi uttrycker oss när något vi älskar och brinner för tynger oss och nära på krossar oss. När våra energidepåer står på noll och vi kan inte tänka förnuftigt längre. När vi står på botten av botten och kommit till det läget att vi knappt Vill ta oss upp. När vi pratar med någon om det, i just det läget- då har man förtroende för någon.

När man kommit dit att man faktiskt visar det fula för någon och knappt tänker på det själv. För någonstanns har ett oskyldigt förtroende gjort sig påmint och vi babblar på och tänker knappt på hur vi babblar på, eller hur det vi säger präglas och karaktäriseras av oss själva genom tomma blickar, nedlåtande ton och ibland rent hat.

Kanske ska vi tänka efter lite. Kanske ska vi inte det?

Kanske är vi inte helt perfekta, och det vackra blir ibland blott en skugga av (vår oftast  pigga framtoning), våra ibland fula karaktärsdrag i svagare stunder. Det vackra hamnar i skuggan av Våra tunga, oputsade och omotiverade tvivel och tankar.

image

En reaktion till “Det fula”

  1. Man måste få lätta på trycket ibland o låta allt komma ut för att sedan orka lite till, det är ett sätt att rensa ut lite ogräs som tynger ner oss små rötter, oavsett om det är fult o helt osminkat….. Det är ju ett sätt att bearbeta allt det vi varit med om som medberoende! Jag brukade precis som du skriva, jag skrev så pennan glömde, visste inte vad det rann som en bäck ut i handen och först efteråt kunde jag läsa det jag skrivit fult o totalt naket! Det gör förbannat ont ibland i hela själen o då måste det ut…..Så är det bara…… styrkekramar till dig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *