Good morning

Vaknar och den grymma känslan i kroppen ligger kvar. Kombinerat med att jag är trött som ett as ofcourse..

Igår fick jag ett väldigt roligt samtal. Kom över en utbildning inom musikproduktion och låtskrivande och fastnade totalt. Där ska jag gå, punkt. Skickade in en intresseanmälan och trodde i princip att den blivit bortglömd. Men igår ringde de och ville boka in en intervju. Fy. Fan. Va. Kul.

Hyfsat flow nu och jag tänker bara hänga med.

index

 

Första föreläsningen!

Idag gjorde jag min första föreläsning i Göteborg !Fullsatt aula och oboy vad jag va nervös. Att sjunga är en sak men att prata? Tar tid att landa i.

Men jäklarns vilken respons. Det gick bättre än väntat! Och såklart i mitt huvud fick jag för mig att nja, de här va nog inte så bra, men det visar sig att jag fick till en jäkligt bra start och kan säga att jag har en bra känsla i kroppen nu.

Och att flera faktiskt kommer fram i slutet och anförtror sig och uppriktigt är intresserade av min resa och vill ha råd- Det är så värt nervositeten. Att jag faktiskt kanske inspirerat någon. Gett någon lite mer självförtroende eller gett någon modet att stå upp mer för sig själva, då har jag lyckats med mitt koncept. Som jag i sin tur tror stenhårt på.

Det här ämnet behöver det pratas mer om. Därför gör jag detta. För enligt mig funkar det så att om jag öppnar mig för ungdomar, berättar min historia utan att linda in det. Alltså ge hela sanningen. HELA. Då kommer de våga också, då kommer de hitta sin väg och hitta mod att säga ifrån tidigare och kanske slippa den värsta skiten. Chansen finns alltid.

Det jag vill att de ska veta är att jag är en av dem. Det är jag och dem. Jag är inte någon som hade det tufft och nu är allt frid och fröjd- för det är det inte! Hjärnspöken finns där varje dag och de finns alltid där. Jag bär alltid med mig min skitiga historia men den har också gjort mig till den jag är idag. Jag är också mänsklig. Jag må har tagit mig igenom några helvetes år och känner mig nu i efterhand väldigt stark, men, jag känner mig också liten ibland. Vissa stunder sitter Linnéa tolv år på sängen och vet inte vad hon gör med sitt liv ens.

Men nu är jag på väg och äntligen har jag chansen att få ut ett jäkligt viktigt budskap!

IMG_4246

12787017_10153516386009163_38476638_o

 

A lot going on

Men jävlar i helvete här går det undan. Mitt fantastiskt braiga humör just nu beror delvis på en vinst idag, grymt bra match och- resten av helgen ledig. Hur förbannat skönt. Inget bokat, inget planerat. Say whaaaat?!

Ska försöka ge fan i att leta efter saker att göra hela tiden. Speciellt nu när jag faktiskt har tid till att chilla på riktigt. Jag fastnar liksom i ett hejdundrandes tempo sen hamnar jag ibland i soffan en kväll, utan nåt å göra och vet inte vad tusan jag ska ta mig till. Rastlös? Lite.

Hörs det att jag är uppe i varv? För inombords står jag typ och hoppar av adrenalin över allt som komma skall. Ska dela med mig av lite så jag kan lugna ner mig..

Nästa onsdag har jag min första (?!) föreläsning och jag är supertaggad på att äntligen vara igång. Tror verkligen på detta stenhårt och detta är verkligen ett ämne jag tycker det behöver pratas mer om. Vill verkligen komma ut och dela med mig av mig själv till ungar som är i sitsen jag va i och kankse också ge vuxna en bild av hur det är att hamna emellan. Tänkte ta en dag och skriva mer om hela föreläsningen då alla tankar inte riktigt få plats i detta inlägg ikväll…

Som jag skrev i förra inlägget har jag mycket på g till våren, sommaren och framför allt till hösten. Har börjat trilla över lite schyssta utbildningar och jag håller på att tuppa av här för jag är så jävla förväntansfull?! Kommer ha en del att välja på. My god va kul!

Allt tar sin tid och inget kommer kunna bli spikat förrän om iaf en månad så lite tålamod får denna rastlösa själ ha. Självklart ska allt klaffa med handbollen också och där får vi också se hur vi ska knyta ihop säcken. Spännande!

Det enda jag kan göra ikväll är väl att finna ro i kaoset och ADHD:n och bara njuta av att må jävligt bra?

12769428_10153507929929163_597624605_n

12736293_10153507934424163_1184592396_n

 

 

 

2016

Mycket är på gång inför året 2016. Ser fram emot att mot våren kunna släppa på en del skit som får mig må dåligt, och samtidgt kunna bygga upp något jag senare kommer kunna vara riktigt stolt över. Har många planer inför året. Och nog för att mycket kan komma att ändras tänker jag klyshigt nog att allt kommer lösa sig.

Tänk att trots bullshit runt omkring gnager i mig har jag knappt någon panik i kroppen? That would be a first!

Mot våren kommer jag kunna ladda om. Starta om inför en ny säsong bla. Börja bygga upp kroppen och psyket. Hitta tillbaka och finna nytt lugn i kaoset som varit senaste snart 7 månaderna.

Sakta men säkert kan jag knyta ihop alla trådar inför allt som komma skall. Börjar få koll på läget.

En sak i taget.

 

Hopp

Har redan svarat på mina egna frågor genom att ha den där rubriken. Men det viktiga är inte riktigt att just svaret på frågorna är ”hopp”. Utan det viktiga med det jag ska skriva nu är att lyfta fram hur långt just hopp kan driva oss.

Vad är det, som trots noll förtroende för en människa, kan få oss att inbilla oss om att vi har en liten bit påhittad tillit undansparat för dom?

Vad är det som tvingar oss resa oss igen fast inget talar för att vi ska klara det?

Vad är det som får oss att lyfta luren, trots att vi innerst inne vet vad vi kommer få höra och fast vi innerst inne vet, att pesonen i fråga som ringer inte är kapabel till förändring eller för den delen, sunt förnuft?

Vad är det som faktiskt ger oss styrka att gå upp på morgonen och göra det nödvändiga för att överleva, och bygga något vi alltid, trots att vi sen barnaår blivit intalade att det är utom räckhåll?

Vad är det som håller upp vårat huvud och håller vår stolthet stadigt trots att spökena ständigt smyger sig fram och talar om oss hur värdelösa vi är?

Hopp.

Hopp är en farlig drivkraft. Kanske farligare än andra. Den gör dig blind, envis och introvert.

Vi tappar förmågan att se det som bryter ner oss. Fokuset hamnar på det vi vill rädda och i utbyte offrar vi vårt eget välmående och byter i sin tur ut det mot- ångest, oro och en känsla av ensamhet.

Detta är dock inte ett speciellt högt pris att betala om vi märker att vi sakta kommer närmare vårat mål. Men om vi inte kommer närmare då? Om vi står stilla och trampar och detta mål blir till slut en del av ens eget syfte för att existera. Utan det är vi inget.

Detta är vad hopp kan göra. Det kan driva dig bortom självrespekten du än gång haft. Det kan få dig att glömma dig själv. Sätta dig själv i sista hand och ge den du vill rädda det finaste utav dig. Även om vi inte ser det då är det den människan i fråga som har makten. Ingen kan förstöra dig så mycket som människan du tror dig kan rädda.

Men ingen, inte ens han,  kan heller suga ur dig styrkan du funnit genom att bryta dig loss ur detta destruktiva betéende.

och självrespekten? Du kan också ta tillbaka den, och samtidgt ha hoppet kvar. Skillnaden nu är att hoppet ligger i en liten ask. Undangömd största delen av tiden men det finns ändå kvar.  Skillnaden mellan nu och då är att Jag själv bestämmer när jag ska ta fram det och om jag ska låta det driva mig bort från mig själv eller/och förstöra mig bit för bit, år för år. Jag bestämmer nu själv, jag utövar inte hoppet på min egen bekostnad. Det finns där, men jag har accepterat verkligheten och vissa människor kan man inte rädda.

Strength