Leaving

Efter 8 månader i Stockholm drar jag hem igen. Varför?

Det ska jag berätta. Väldigt enkelt faktiskt och inte så dramatiskt som det kanske verkar.

Jag kom till stockholm och va väldigt spänd och samtidigt öppen på vad Stockholm hade att erbjuda. och oh boy vad jag hunnit med mycket och inte minst lärt mig mycket om både mig själv och andra.

Har anammat ett helt annat liv och ett annat sätt att leva. Har utvecklat en slags överlevnadsinstikt också för nog fan är livet tufft ibland. Då och då ger livet oss också oväntade utmaningar som vi i sin tur blir tvungna att ta oss igenom på egen hand, på nya sätt. Jag älskar utmaningar, men utmaningar på en annan plattform och i en annan okänd omgivning kräver mer av en som människa. Det krävs mer för att lösa pusslet och det krävs mer av mig som person att lösa oväntade vändningar i livet.

Berg och dalbana indeed.

Men jag älskar utvecklingsmöjligheterna här. Tempot och de tightare tidsramarna som kommer på köpet. Jag tvingas ut ur min komfortzon och det om något utvecklar mig som människa.

För mig, rent generellt, att utsätta mig själv för obekväma situationer är något jag tvingar mig själv, då jag annars är rädd att stå stilla och bli ett offer för min egen rädsla.

Men nu behöver jag komma hem. Komma hem till havsluften, det lugnare tempot. Stockholm är inte min miljö så jag behöver våren och sommaren till att landa. Jobba med mig själv och hitta lugnet igen. Svårare än så är det inte.

Ser fram emot att komma hem, hinna andas, vara omringad av mina härliga vänner och min fina familj. Vara i den tillvaro jag känner mig trygg i ett tag.

och apropå trygghet.

I och med att man lämnar en stad för ett kort tag så lämnar man ju också vissa människor här. Inte lämna lämnar, utan de bor liksom här och jag flyttar till ett annat place. Inte så konstigt.

Men såhär. I och med att man kommer till en annan stad med noll koll, noll aning om hur livet ska bli och alla utmaningar som kommer med den väg an valt, så hittar man ibland folk som blir ens trygghet. Ens lugna zon. Deras lukt blir lika med hemma. Ett nytt hemma på en helt ny plats där man största delen av tiden kanske känner sig rätt lost och otrygg.

Klart som tusan vi är kapabla att klara oss själva, men nu tycker jag vi (jag) slopar stoltheten för några sekunder och faktiskt erkänner att det känns himla fint att ha folk som finns där oavsett,  och som blir en del av den världen man behöver komma iväg till ibland för att finna ro i kaoset som råder utanför. Jag är skyldig att faktiskt visa min tacksamhet till dem som plockat upp mig. För på ett sätt har det varit lite så.  Så tack.

Att lämna Stockholm känns så skönt. Samtidigt vemodigt och ledsamt.

Men Stockholm, i höst är jag redo för dig igen.. Puss

12903697_10153615324324163_16883097_o

 

Utveckling

Jag vill göra mer mer MER! Jag har så mycket planer för We Rise och jag vill att det ska bli mer än en symbol. Inte heller bara hjälpa andra organisationer genom försäljning av produkter utan skapa en gemensam träffpunkt.

Kan inte sluta tänka och bolla idéer. Hjärnan går på högvarv… Kul va? 😉

21500_824892927615178_6887166551180647338_n

Blod tjockare än vatten?

Igår fick jag ett väldigt fint meddelande av en väldigt nära vän om det jag gör med föreläsningarna och We Rise. En sån människa som är mer min storebror än min vän nästan. Vi hörs inte av varje dag men han finns alltid där för mig och tvärt om.

Hans ord om  detta gjorde mig så varm och glad i kroppen. Och trots att vi sällan ses och ibland går det långt emellan att vi hörs, så visar han ändå så tydligt att han står bakom mig. Och det känns fantastiskt. Det spelar ingen roll hur länge man känt varandra. Tiden definerar inte hur bra vänner man är eller hur bra stöd man kan få.

Men sen har vi dom människorna man faktiskt är släkt med. Man tycker nästan att det är självklart att de ska uppmuntra än och berätta för en hur stolta dem är… Men icke. Här gör jag något väldigt värdefullt och lär mig väldigt mycket på samma gång. Jag sliter och jobbar som ett djur med detta och har hittat något jag känner passion för förutom handbollen och musiken såklart.

De människorna är dem som hela tiden drivit på om att utbilda sig, tjäna egna pengar, jobba hårt. Nog för att jag inte utbildar mig just nu men jag lär mig tokmycket varje dag av grymma människor och det kan jag tycka slår vilken jävla utbildning som helst.

Ändå får man bara höra ”det är väl som det är”.

Då känner jag rent spontant att vänta lite nu. Jag håller på och bygger på något riktigt stort som både motiverar mig, skrämmer och utvecklar mig. Jag får utbildning samtidigt för jag lär mig av de fantastiska människorna jag har runt om mig. Jag jobbar med något som kan hjälpa andra. Jag har utvecklat en idé som gör något få människor gjort förut.

”Det är väl som det är”

Alltså spelar det ingen roll hur länge du haft någon i ditt liv. Folk som du bara haft i ditt liv 1.5 år kan generera mer stöd och kärlek än släkt som stått i bakgrunden  i 22 år.

Peace

 

Föreläsningar x2

Hejsan! Både igår och idag har jag föreläst. Gårdagen bestod av en föreläsning på stadsbiblioteket i Söderhamn, och idag på morgonen fick jag chansen att dela med  mig av in historia på mitt gamla högstadium.

Det är så fantastiskt att höra på tonläget av sin egen röst hur jag talar med sånt intresse och passion när jag delar med mig. Att verkligen hitta något jag brinner för. Folk sitter helt tysta och tar verkligen in vad jag säger. Det känns verkligen som att jag har hittat rätt i detta och för varje dag tror jag mer och mer på denna idé.

Även fast det är massor att göra runt omkring med wepshopen som är på g, all marknadsföring, loggor, facebooksida- så är allt slit värt det. Jag brinner så för detta att jag tycker fan allt kring detta är roligt. Jag VILL sätta mig vid datorn och fixa runt omkring.Och den känslan är bara WOW.

Responsen ska vi inte ens tala om hur fantastisk den är. Folk kommer fram till mig och uppskattar att jag lyfter denna ämne och gör det så ärligt. Och när ungdomar kommer fram till mig och säger att de kan relatera till min historia, och framförallt mig, då har jag lyckats och nått fram.

Min hjärna har gått på högvarv senaste dagarna och min familj hinner knappt med i hur snabbt jag pratar och i hur mycket idéer jag har. Så motiverad är jag till detta just nu, att jag knappt kan sova för jag kan inte sluta fundera på hur jag ska förbättra och stärka detta koncept på bästa sett.

Här kommer länken till repotaget som gjordes igår av Lars Edling på Helahalsingland.se

http://www.helahalsingland.se/halsingland/soderhamn/linnea-ger-barnperspektiv-fran-en-skilsmassa-iden-kom-nar-jag-hittade-min-dagbok

http://www.helahalsingland.se/halsingland/soderhamn/linnea-ger-barnperspektiv-fran-en-skilsmassa-iden-kom-nar-jag-hittade-min-dagbok

 

 

Malou efter 10

Att få chansen att dela med mig av min historia, ge barnen som glöms bort i en skilsmässa en röst och förhoppningsvis, ge vuxna ett uppvaknande.. Kunde inte blivit en bättre måndag.!

Att höra från folk att de verkligen uppskattar att jag kliver fram med min historia och att det behövs gör att jag tror på detta ännu mer. Detta ämne behöver verklligen uppmärksammas och jag fick chansen att förmedla något väldigt viktigt. #Werise

12325636_10153588300214163_1945683271_o 12894386_10153588300419163_2109474564_o 12899381_10153588300334163_1876896435_o 12899495_10153588244679163_2105147184_o

Öppna dem på nytt Del 1

En del av det hela som inspirerade mig till att börja föreläsa och lyfta ämnet om ungdomar i just separationer va att jag kom över mina gamla dagböcker och läste igenom dom.

Böcker i alla möjliga färger och tyger. Att en bok med zebra-mönster bär på så tunga tankar kan man inte tro.

Döm aldrig en bok för omslaget.

Att öppna böckerna va som att gå tillbaka i tiden 8 år. Varje sida är uttnyttjad till fullo med text som knappt går att läsa. Det var så mycket tankar och ångest som behövde överföras från hjärtat till pappret att jag inte brydde mig om hur det såg ut. Bara att jag fick ut det så att det fanns plats för morgondagens oro att greppa tag i mig när det väl va dags för det.

Varje sida är signerad av mig och under en tid skrev jag alltid längst ner:

Jag älskar dig Mamma

Jag älskar dig Pappa

Vissa sidor har jag också bytt ordning på dessa meningar för att någonstans göra det rättvist? Det kändes nämligen som dom såg mig. Minsta lilla favorisering trodde jag de skulle känna av i sitt hjärta och inte vilja kämpa för mig längre för jag hade ju gett upp dom? Genom att inte skriva deras namn först..

Att öppna böckerna gör att jag ser mig själv sittandes i sängen med ryggen mot väggen sena kvällar, helt bedövad av oro och ångest. Linnea 12 år.

Att läsa det som faktiskt står gör att jag i nutid tvivlar på min dåvarnde ålder. Man märker skillnad på om en 18-åring och en 13-åring skrivit och genom varenda jävla dagbok och sida så kan jag för mitt liv inte hitta en 13- årig tjej. Hon finns inte någonstans. Möjligen i skrivstilen men Linnéa som lekte med barbies är som bortblåst när jag läser vad som står i dessa dagböcker.

Det gör så satans ont att skriva i detta för ja, jag tycker synd om mig själv över hur jag hade det då. Hur jag satt där ensam och hur jag tog vid en vuxens sätt att tänka och skriva alledels för tidigt. INGEN ska behöva ha det så.

När tjejer i högstadiet oroade sig över kläder och killar oroade jag mig över helgens kommande bråk och vilka argument som var skottsäkra.

När min bästa vän Ellinor kom hem från skolan skulle hon göra sina läxor medan de första jag va tvungen att göra va att städa hela övervången, se till att göra det extra snyggt för att hamna på plus hos mamma- så jag hade en fördel när det va dags att bråka över om jag fick åka till pappa över helgen.

Att hela tiden tippa på tå…

Men En gång kom jag över en sida som berör mig extra mycket.

Jag hade spelat en fotbollsmatch och va kanske 11-12 år. Pappa hade åkt till ljusne  från Gävle och sett några minuter i andra halvlek. Jag hann säga hej efter matchen och han sa att han skulle vänta tills jag duschat så skulle vi spendera lite tid tillsammans. Jag har aldrig duschat så snabbt i hela mitt liv. När jag kom utspringandes slocknade min glädje totalt för han hade åkt. Han va där men gled lika snabbt ur min hand likt sand.

Kan inte ens räkna hur många gånger jag fått såna käftsmällar. Och att tänka på detta, dra upp allt igen gör mig så fruktansvärt arg. Hur kunde två människor låta det bli en del av vardagen?

Jag vet hur jag reagerar när Sebastian är ledsen. Och det gör ont i mig när han är sårad eller blir tvivlad på. Han är bara 12. Men när jag va tolv hade i stort sett det allra värsta i min värld redan hänt. Och jag kan för mitt liv inte föreställa mig hur en så liten person ens kan klara det. Samma skit varje dag. Jag kan inte heller föreställa mig Sebastian med rödsprängda ögon varje dag. Va det jag? Har jag varit så liten och slagits för min överlevnad så länge? Har jag verkligen varit så liten? Snacka om att sätta det i perspektiv när jag står här 22 år på 174 cm..

Tro mig, dessa dagböcker kan förse mig med ämnen att skriva om så det räcker och blir över..

12874385_10153588289539163_664894819_o

 

 

 

17 år

Idag fyller min lilla skitunge till lillebror 17 år. SJUTTON ÅR?!

Sjukt vad stor han är nu. Ingen liten tok längre.

Något med mig och Johan har förändrats, till det bättre. Något som jag märkt väldigt tydligt efter min flytt till Stockholm är hur mycket jag faktiskt börjat uppskattat hans sällskap på ett helt annat sätt när jag väl kommer hem.

I många år har jag varit barnvakt, hängt efter och passat upp på Johan medans Sebbe som är 12 har jag faktiskt kunnat umgåtts med. Självklart har delen med att umgås med Johan alltid funnits där men den har liksom hamnat lite bland skuggorna på nåt vänster och inte ens jag har en bra förklaring på varför. Det har varit mer barnvakt, och mindre umgås.

Kanske har jag bara varit väldigt mycket storasyster i många år och jag behövde lite distans?

Hur som helst. Senaste veckorna när jag varit i Stockholm så har jag verkligen saknat ungen. Och när jag kommer hem blir jag så glad i hela jävla kroppen när jag får krama om honom och hans fåniga lilla leende. Och han ser mig också, han har saknat mig också och jag ser det på honom. Det har inte alls varit uppenbart på samma sätt för mig förr.

Senaste gången när jag varit hemma har jag ”passat honom” mindre och umgåtts med honom mer. Nu har han blivit mer självgående, visar mer vilja och han lyssnar. Han är där på ett annat sätt. Eller så kanske desamma också gäller för mig?

Så som livet såg ut förr, gjorde det att jag inte orkade vara där på samma sätt? Kanske blev det så mycket under en tid att jag knappt märkte att jag blev där mindre och mindre mentalt? Jag tror det. Jag har nog varit så mycket storasyster/ assistent alla år att jag behövde distans. Verklig distans. Inte bara bo 1.5 mil bort utan faktiskt bo borta i en annan stad och bara kunna komma hem ibland för att landa i den känslan jag har nu. Landa i hur han är.

För Jag uppskattar honom mer. Han är stor nu och jag ser verkligen hur närvarande han är. Nu umgås vi och jag är inte längre barnvakt. Vi samarbetar och det går inte att bossa med honom längre. Längre än mig är han också..

Grattis Johan <3

317374_10150348260964163_1864026389_n

296530_10150348261499163_1770068880_n

 

 

Makes sence?

Jag älskar att få styra min egen tid. Vare sig det gäller jobb eller annat.

Igår skrev jag om hur skönt det hade varit att få några dagar där jag faktiskt hunnit fokusera på det jag verkligen tycker är viktigt. Vilket just nu är föreläsningarna, handbollen och gymmet.

Men nu till baksidan. Vad gör jag då när jag fått de lediga dagarna? När jag gjort allt nödvändigt, hunnit med allt jag ska och kommit i fas med träningen? Jo, jag får panik.

Låg alltså på sängen i en timme och funderar på vad fan jag ska göra av dagen.

Att inte ha något planerat, inget att direkt göra- är bland de absolut värsta jag vet. Bara att få ner hur mina tankar går när jag skriver är svårt. Allt är en enda röra. Jag hamnar alltid tillbaka i dessa mönster hur mycket jag än försöker trycka undan detta betéende.

Men jag kan inte ha tråkigt. Bara tanken på att ha 8 h HELT ledig tid gör mig galen. Eller rättare sagt så ger det mig massor av känslor som skapar obehag i min kropp. Ångest, nedstämdhet och ensamhet.

Jag försöker desperat hitta något att göra, jag hör av mig till folk, kollar i almanackan om jag kan planera lite till, jag börjar fundera på saker jag absolut inte kan göra något åt at the moment, enbart för att hitta något som kan aktivera mig. Det känns som att jag klättrar på väggarna och jag hamnar i ett sinnestillstånd där jag känner mig oerhört ensam.

Jag pendlar mellan att ha ett driv och en energi som är helt oslagbar till att vara helt utmattad trots jag sovit som en kossa flera nätter i rad.

Jag har energi över vissa dagar som idag, men inte fan ska jag behöva 3 pass om dagen för att hålla mig i schack? Det vet tom en träningsälskande brud som mig att det inte är speciellt hälsosamt.

Men Jag är också väldigt impulsiv och handlar innan jag ens förstått vad som faktiskt händer. Detta gynnar mig många gånger då jag vågar göra mycket nya saker och är väldigt orädd av mig. Men detta sätter mig i jobbigare sitser än nödvändigt och slukar onödigt mycket energi. Jag blir lätt uttråkad och Jag har Svårt att varva ner. Och som jag skrev ovan så  varvas svårigheten med att varva ner med extrem passitivitet och utmattning.

Att slutföra saker jag egentligen inte har något intresse i är en ren utmaning, trots att det är ett alternativ till aktivitet när jag hamnar i dessa ”svackor” eller vad man nu vill kalla det, så väljer jag trots det bort den aktiviteten för att den  inte är rolig? Makes sence?

Dock när jag håller på med något jag verkligen älskar har jag en galen uthållighet.

Men jag hamnar också, eller försätter mig i ett tempo som kör slut på mig. Får jag väl  en lugn stund, eller i detta fall några lugna dagar- vet jag inte vart jag ska ta vägen.  Jag skapar ett kaos i huvudet helt i onödan och jag vet knappt vad kaoset innehar för tankar.

Jag vill heller inte bara göra en sak utan mår bäst (tycker jag) när jag har så många bollar i luften att jag är på gränsen att tappa allt och kollapsa totalt. what? Varför ska jag hela tiden vara på gränsen.

Hur mycket jag än funderar och hur mycket jag än vet att det är jävligt bra att vila så kan jag inte komma fram till varför jag reagerar såhär? Jag vet inte vart jag har mig själv och hur mycket jag än analyserar blir jag fan inte klokare. Säg att jag inte är ensam om detta?

Tänker inte ens läsa igenom detta för att kolla efter stavfel. Stavfel eller inte så tänker jag inte läsa igenom soppan och kaoset som det faktiskt är som jag nu tagit mig ur, för banne mig jag ska på bio… Helt hopplös är jag. Säger ju det!?

12782011_10153535303969163_19514740_n

Jag tycker ju den här bilden är bullshit för jag tycker visst man kan göra allt. Det är nog lite upp till var och en hur man ska tolka det. Jag ville basically ha en bild till inlägget och denna passade bäst. Hade

 

 

Work Work Work

Här går det utav bara farten! För varje dag kommer jag ett steg närmare dit jag vill. Jag jobbar aktivt med föreläsningarna just nu och allt runtomkring för att få ihop det. Tack som fan att jag har hjälp utav världens bästa folk som tror på min Vision lika mycket som jag gör. Guld värt.

För övrigt så har jag haft några helt lediga dagar då jag kunnat landa. Gjort såna nödvändiga grejer för att komma i fas med allt. Tvättat som för övrigt är skittråkigt men jag har också Bla fått utrymme att gå till gymmet varje dag vilket är något som är en slags terapi för mig. Allt är så enkelt där. Jag får vara i min egen bubbla och det är enbart på gymmet som jag inte tänker på massa annat.

Annars brukar jag komma på mig själv hela tiden fundera på något. Planera, schema, mat, träning, framtid. Saker som jag många gånger inte alls har makten att göra något åt i nuläget utan som bara slukar energi och onödig tid. Men på gymmet är allt så jävla lätt. Antingen lyfter du vikten eller så är den för tung och då får du ta en lättare vikt. Det är inte svårare än så. Många gånger i livet stöter vi på saker som är mycket mer komplext.

Men på gymet där hänger Ingenting  på någon annans omdöme och tycke utan allt ligger enbart hos mig själv.

Jag får också mer energi, självförtroende och som jag sa innan- lugn och ro i skallen. Jag får utlopp för all min överskottsenergi som jag inte vet vart jag ska göra av annars.

Sen att få må bra i kroppen och bli starkare för varje pass, självklart. Fokuset och tålamodet som krävs för att du ska bli starkare.. Det är något med det som tilltalar mig. När jag ser förändring i kroppen och också känner hur mycket lättare vikterna blir, det är enbart min egen förtjänst och tack vare mitt fokus jag når mina mål. Allt ligger hos mig. Valet ligger hos mig.

 

#WeRise

Tänk dig ett koncept som stärker, sammanbinder och som är fritt att tolka. Något som jag vill ska föra mig och de jag föreläser för samman. Alla har vi vår historia som både stärkt oss, slagit ner oss gång på gång och lämnat en del svårläkta ärr.. Men på ett eller annat sätt har vi rest oss.

Ett  koncept som kan stå för det Du känner att det står för. Det är helt upp till dig vad det symboliserar. Vilken utmaning du än klarat. Det måste inte vara en skitig skilsmässa sinsemellan föräldrar, det kan vara att du tagit dig ur en sjukdom, nått ditt sportsliga mål, eller kanske motiverar citatet dig till att ta dig lite längre?

Detta är något jag vill fortsätta på och som jag känner är en början på något riktigt bra och värdefullt. Mer kommer, trust me. Jag är något bra på spåren.

Namnlös