Det jag aldrig talar högt om

Precis som rubriken lyder.

Jag är uppväxt med uppmuntran och att jag ska tro på mig själv. No matter what. Spelar ingen roll vad jag vill göra. Bestämmer jag mig för det kan jag nå dit jag vill.

Vissa gånger kan folk skratta mig rakt upp i ansiktet för de hör mina höga ambitioner. Men också för att det är väldigt osvenskt att säga- jag ska. Jag kan nå dit. Det är inte frågan ”om” utan ”när”.

Men ja, jag är bara människa och så fort tankar i tvivlets spår viftar jag undan det. Jag aäger det inte högt och jag vill helat inte ens smaka på tanken och känslan heller, för det gör det verkligt.

Men tvivel är kanske inte alltid dåligt. Jag kan också ha gjort det till en värre sak än vad det egentligen är. Kanske kommer tvivlet in som en slags påminnelse och uppvaknande?

Tvivlet gör också att jag hinner känna på mina val lite bättre. Tyvärr gör det också att jag ifrågasätter vissa val såklart. Kanske är inte det heller ovanligt men det skrämmer mig när självklara val inte är så självklara längre.

Mina mål har alltid varit klara. De år fortfarande klara men det är vägen dit jag ifrågasätter. Är det värt det?

Så många frågor spelar in och de får mg faktiskt att fundera… Ibland alldeles för mycket.

Tvivlet och ifrågasättandet av mina egna val är något jag aldrig talar högt om.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *