Maktspel

Hur många föräldrar har gått igenom en smärtfri separation? Hur många föräldrar har inte det?

Hur många hade en separation där barnet/ barnen hamnade i kläm men idag, är kapabla att backa och inse vad de faktiskt orsakade? Benägna att säga förlåt och inse vad deras handlande fick för konsekvenser?

Eloge till er. Nu har jag inget barn och har inte separerat. Så jag kan inte säga mycket utifrån er föräldrars perspektiv förutom det mina föräldrar berättat för mig.  Men jag tänkte skriva lite om ett ämne ur mitt perspektiv. För Jag har varit där. Emellan två människor som bestämde sig för att de inte längre ville leva ihop.

Helt rätt beslut såhär 14 år senare. Dom hade slagit ihjäl varann.. Men just då, at The moment rasade såklart min perfekta värld som 8-åring. För jag förstod inte vad som hände och allt är bortom ens räckvidd och makt.

Makt.

Tänkte skriva lite om maktspelet och hur jag agerade som 13 år sittandes fast mellan de starkaste personerna jag visste av.

I en separation blir barnen en bricka i ett maktspel. De blir också ett vapen. Den som har vapnet på sin sida har störst chans att vinna en tävling där det inte finns något pris. Bara en utav er kan ha vapnet och den som har det, det är den som matar i ammunition. Det är den som har makten. Du måste fylla på med ammunition för att du ska ha något att skjuta med. Varför skjuter du? övertag, självisk, stolthet, envishet? Vad vet jag? Någonstanns längs vägen kan två människor faktiskt utveckla både hat som förakt och enda sättet att stilla det blir genom att gå till angrepp. Bli offensiv genom en taktik som slipper smutsa ner dig själv.

Liknelser..

Barnet är alltså vapnet. Jag va vapnet. Ammunitionen är de skitsnack jag blev matad med för att framföra till den andra föräldern. Alltså skjuta. Jag blev en medlare. En brevuggla.

Jag ska berätta om en situation som va vardag för mig.

Jag ville åka till pappa över helgen. Me fick inte för mamma för varje gång jag kom hem därifrån va jag ledsen. Det för att pappa alltid pratade om allt kaos, försökte styra mig i ”rätt” riktning. Oro gick jag sida vid sida med och i och med pappas påtryck om mamma hamnade jag på hans sida. Jag kom hem och tyckte illa om mamma och Micke för allt det pappa sagt va ju logiskt?

Jag gick och förberedde mig mentalt för att åka till pappa- omedvetet. För att fixa att höra allt påtryck från pappas håll men också för att mamma gått in och tryckt på sitt. Det va ett slags försvar, ett sätt att få distans till hans ideologi. Men också omvänt när jag skulle tillbaka hem.

Och när jag kom hem låg mamma på minus. Jag hade bytt spår och skulle banne mig sätta henne på plats. Pappa och jag va överens. Glasklart.

Iallafall lyckades mamma och Micke se igenom detta och efter några dagar bröt jag ihop. Jag va tillbaka på mammas lag.

Helgen efter ville jag dit igen. Något jag knappt ville framföra till mamma för jag hade ju sagt att pappa vart jobbig? Alla de gånger jag gick igenom det i mitt huvud. Hur jag skulle säga det, hur jag skulle be om att få åka dit.

Hennes gensvar blir såklart ifrågasättande. Jag blir ju ledsen av att åka dit? Hon vill inte att jag ska åka dit för jag mår dåligt över det och hon vill skydda mig. Det förstår jag väl själv att jag inte ska åka till en människa som behandlar mig illa? Nej såklart det låter ju logiskt. Jag accepterade det motvilligt och då väntar samtalet till pappa att jag inte får åka. Jag menar jag VILL inte! Juste, det va så mamma sa att jag skulle säga. JAG vill inte. Inte ”jag FÅR inte” för säger jag det till pappa säger han åt mig att jag ska fan stå på mig. Och i samma veva som jag säger att jag inte ”Får” blir mamma hysterisk för jag sa ju själv att jag inte ville. Då smutskastar jag i princip henne. Eller?

Men erkänner jag för pappa att jag inte kunnat stått på mig och berättar att jag vill ju faktiskt komma dit, då måste jag motsätta mig mamma och ta emot skammen som kommer med att jag inte va stark nog att ”stå på mig” från pappas håll.

”Har han sån makt över dig att du kan tvärvända sådär?! Nyss ville du inte åka dit?”

Där tar det stopp och längre kommer jag inte. Samtalen slutar i kaos och tårar och skrik i kudden blir varje fredags rutin. Timmarna går och fredag är förbi. För sent att åka till pappa. Vad gör han nu?

Det är en ond cirkel och jag hoppas ni hänger med.  Detta går igenom ett barns huvud när ni utövar maktspel med dem som vapen.

Påtryck från båda sidor och i varje situation är det jag som står intryckt i ett hörn. Stod*.

låt mig förklara en till sak.

Vi har en egen ideologi. Mellan all eld som kastas mellan er föräldrar har vi en egen väg vi vill följa. Jag visste vad som va rätt och fel. Men dom va äldre. Dom hade  talets gåva. Dom hade förmågan att få min ideologi låta idiotisk, ologisk och de kunde gott och väl trasa sönder den framför mina ögon och kasta bitarna som blev kvar i mitt ansikte.

Argumenten för min egen väg finns där men jag är oförmögen att uttrycka dem. Ni har en förmåga att tysta och förlöjliga det lilla vi har kvar att stå för som barn. Ni har en förmåga att placera oss mot er när vi inte tycker som ni tycker. Det skapar rädsla. Både för att vara med och mot er. Det skapar irritation och revolt. Vår talan finns där men tystas gång på gång.

Som barn känns det också bra att ha någon bakom sig. Även fast man inte vill va emot den ena föräldern är det oslagbart att vara enade mot någon eller något. Jag slapp ta hela bördan själv.

Att skrika i vatten. Hur mycket jag än tog i hördes det inte. Att gå till sängs och Veta att den ena föräldern skapat en orättvis bild av mig som barn i den  andre förälderns ögon… Ingen bra bas för psykiskt välmående.

Att antingen behöva göra han eller hon besviken. Antingen eller. Att vilja väl men det räcker inte till för att utrota föraktet mellan två människor. Det går inte. Det ligger hos dom.

Mina föräldrar intalade mig och sig själva att jag inte behövde välja. Men så lätt som det är att manipulera 12 vårar kan jag förstå att de lätt gled in på den vägen.

Värt att tillägga är att min mamma för flera år sedan backat, reflekterat och faktiskt förstått hur hon betedde sig och hur det påverkade mig. Vilket jag är enormt tacksam över. Vi kan prata om det idag och jag kan säga vilken idiot hon va. Men, jag straffar inte henne i efterhand. Ser ingen anledning till det.

Pappa är en annan historia. Allt detta är historia. Men det är relevant att ta upp då jag tvivlar på att jag är ensam om att ha upplevt maktspelet mellan mina föräldrar. Jag vill göra folk medvetna så då delar jag med mig. Kan det hjälpa någon är det värt det.

detta är dock något som gjort mig stark. Jag är den jag är idag tack vare min historia. Alla har vi en som format oss till dom vi är idag.

 

 

 

Kaxig och mycket snack?

Kaxig och mycket snack. Något jag fick höra efter min medverkan i Atleterna. Okej bromsa sa jag. Lutade mig tillbaka, sög lite på uttalandet och kom fram till att nej, dom har fel. Eller bara skruvade uppfattningar. Eller för den delen stött på väldigt få tjejer med självförtroende och självinsikt? Bra att dom fick göra det nu då?

Såhär va. Jag är uppfostrad att tro på mig själv. Vad det än gäller. Trots att jag vet att jag inte är bäst på något tror jag stenhårt på mig själv ändå. För vem ska annars göra de? Jaja detta har jag sagt 100 gånger men jag säger det igen.

Satt nyss helt nyvaken sen boom slog det mig och jag blev lite lack…så det va lika bra att skriva.

Att gå med huvudet högt, inte be om ursäkt och ta plats gör tydligen att många vänder på huvudet? How come?

När någon frågar: Är du bra på at sjunga? Ja, det är jag.

Varför ska jag säga nåt annat? varför ska jag göra mig mindre än vad jag är för att det ska passa andra?

Hallå, va ödmjuk! Jo tack, nog har jag fått så pass många läxor av livet så nog är jag ödmjuk allt. Men ett bra självförtroende gör mig inte automatiskt mindre ödmjuk. Att gå med huvudet högt gör mig inte arrogant. Att inte be om ursäkt för mig själv innebär inte att jag öh behöver jag ens fortsätta förklara? Ni fattar.

Jag är fruktansvärt trött på jantelagen. Folk blir förvånade när man tar plats och framförallt säger vad man tycker. Det innebär i sin tur att folk  sällan kan sätta sig på en. tack o lov för det är det så många som blir ändå. Screwed over. Att ta sin plats har dock ett pris. Kan sluta med att du står där och märker att du står utanför gruppen. Lite jobbigt kanske men vet ni då? Då kommer vi hitta rätt folk till slut som förstår vad man handlar om. Inte 20 kompisar utan riktigt bra vänner. Som uppskattar en för vad man är.

Confidence is keý. Självförtroende är inte heller att gå in i ett rum och tro att man är bättre än alla andra, det är att gå in i ett rum och inte behöva jämföra sig med NÅGON!

Folk som inte känner mig får döma mig hur mycket dom vill genom vad de hör och ser. Det skiter jag fullständigt i. Det är upp till dem. Jag tänker inte krypa efter folk som jag inte har nåt med å göra och försöka övertyga dem, att nej! Jag är snäll! Tyck o mig! På riktigt? Aldrig. Vem har den tiden?

Dom som står mig närmast vet vem jag är och hur jag tänker. Det är det viktigast för mig. Sen om folk utanför tycker jag är kaxig.. ja, ni kanske ska hitta en ny hobby eller nåt?

Rätt schysst att som tjej kunna förespråka självförtroende så yngre brudar ser det och ba: shit, inge fel med att tro på sig själv ju? Kan jag inspirera med det har jag gjort något rätt.

När du slutar bry dig om vad folk tycker, då är du fri på riktigt. Ingen tackar dig för att vara en dörrmatta. Utmana lite.

12289565_10153349848774163_1201041515545800297_n

 

Gnistor

Ibland slår det gnistor. Mitt sinne hittar nya saker att göra eller blir påmind om vad jag vill och fan vad det brinner till då. Jag ser allt framför mig, hur mycket möjligheter det finns och hur kapabel jag är till allt. Det är bara jag själv som sätter gränserna.

Jag ser vägen dit framför mig och hur det kommer se ut NÄR jag är där. Inte OM. Utan NÄR.

Hur lyckas jag med just det där? Hur tar jag mig dit? Steg för steg. Vilka kan jag kontakta? Vilka trådar ska jag dra i för att ta mig närmare mina mål? Har folk runt omkring mig egenskaper jag kan lära mig av?

Allt är ett pussel och bit för bit tar tid att bygga ihop. Tid tar tid. Jag har sagt det så många gånger men jag säger det igen och det går åt helvete ibland. Det är en del av vägen dit. Antingen kan du acceptera det eller sitta på badrumsgolvet tycka synd om dig själv. (Vilket jag också gör när jag väl bryter ihop).

Det som satt gnistor i mig va igår när jag va på presskonferensen för Melodifestivalen. Folk frågade mig: ska du va med?

– nej det ska jag inte men ett annat år.

Hur kan jag säga så? Jo, målsättning och ambitioner.

Såg hur de får chansen att skapa avtryck hos människor. Hur de får jobba med riktigt duktiga människor och vilken häftig erfarenhet.

Nu är inte mitt mål enbart Melodifestivalen. Jag ska vinna också.. Nej men skämt å sido.

Gårdagen påminde mig om min kärlek till musik och show.

Hur jag njuter av att dansa mig svettig på ett rep inför ett shownummer. Kan du dansa?? Ja självklart kan jag de. Nu är jag inte etablerad dansare på balettakademin men ni skulle bli överraskade hur denna handbollskropp faktiskt kan röra på sig till musik 😉

Hur jag glöder av lycka när jag lyckas få ner känslor svart på vitt med chans att uttrycka och påverka. Text är mäktigt har jag märkt..

Jag vill jobba med folk som kan hjälpa mig dit jag vill. Som förstår hur jag vill att min musik ska låta. Jag vill jobba med folk som jag kan lära mig av, som är fruktansvärt duktiga på sin sak.

Jag vill bli den bästa versionen av mig själv och det blir jag inte av att sitta på arslet.

Ni vet. Jag har blivit uppfostrad på så vis att alltid tro på mig själv. Jag kan göra vad jag vill. Det tackar jag min familj för och de påminner mig om det dagligen. Jag påminner mig själv för sällan men det ska jag bli bättre på.

Tack vare detta ser jag inget mål som för stort. Kan jag drömma det kan jag fan nå dit också. Ibland kräver det också mer än vilja.

Ett mål utan en plan är bara en dröm och kommer förbli det om jag inte gör det som krävs.

Men jag älskar när det slår gnistor. Jag blir påmind om hur mycket jag har kvar som jag vill göra. Hur mycket mer jag har kvar att göra för min egen skull. Hur mycket kvaliteer jag har som kan göra skillnad.  Hur mycket mer energi jag har kvar för att utmana mig själv.

Sparks motherfucker!

 

När han vaknar

För några dagar sedan gick jag upp med brorsan på morgonen. Jag skulle väcka honom, göra alla rutiner vi har på mornarna och sen göra han redo för skolan.

När jag försiktigt smyger in, tänder hans lilla Nalle Puh lampa och sätter mig på sängkanten drar han en lång suck. ”Ska du dra upp mig den här morgonen också när jag sover så skönt?”

han säger inte så. Men hans kroppsspråk talar för sig själv. Då såg jag något häftigt. Något jag kommer ta vara på varje morgon jag går upp med honom. Vänta ska ni få höra..

Johan är hyperaktiv och blir lätt understimulerad. Vilket i sin tur gör han han fipplar med håret, och drar i tröjan. Det blir som ett tix och det är fruktansvärt irriterande, hur illa det än låter så gör det mig ofta frustrerad när han drar, drar och drar i håret. Säger man till tar han ner dem 1 sekund sen för han händerna till håret. Om och om igen. Hur många gånger om dagen säger vi ”ta ner händerna från håret, Johan”.

Till slut märker jag att jag sagt det sp många gånger att tålamodet är slut. Kommer på mig själv låta irriterad, även fast jag inte har ett uns rätt att klandra honom. Det är en del av han. Hans diagnos, hans sätt att vara att göra vissa saker som för oss är helt absurda, men som har mening för honom.

Men, det häftiga jag såg denna morgon va hur stilla han är. Det är som att när han sover får han vila från alla diagnoser. De försvinner bort under natten och lättar hans sinne. Och hans sinne förblir lätt en liten stund in på morgonen och detta fick jag ta del av.

När han ligger där. När han vaknar.  invirad i sitt nalle puh påslakan, nyvaken, rödblommig om kinderna och rufsig i håret, är han bara Johan. Inte hyperaktiv, knappt autistisk. Bara en 16-årig kille som inte vill gå upp.

Utan tix, utan kramper i kroppen och hyperaktivitet. Bara Lilla Johan. Lugn och stadig blick och tung orkeslös kropp.

Så fort han reser sig upp dock så åker händerna upp igen och sakta men säkert sätter sig diagnos för diagnos i hans kropp och sinne. Steg för steg är vi tillbaka i en berg och dalbana som inte tar slut förrän han lägger huvudet på kudden igen nästa gång.

Speluppehåll

Men tjenare! Fasligt vad tiden går snabbt. Sitter på SJ som som vanligt krånglar också.  SKRÄLL!

Kloclan är halv 4 och det är redan mörkt. Verkligen vinter nu va?

Går på speluppehåll idag. Nyss kom jag till Stockholm helt ovetandes vad jag hade för vardag att vänta. Vilka rutiner jag skulle applicera. Vilka jag skulle träffa. Hur skulle dagarna se ut? Tankarna va spridda och många. Försökte hålla ett öppet sinne. Vissa saker får man helt enkelt lösa längs vägen. Och nog fan va jag kapabel till det!

Så jag släppte på paniken lite och följde med kaoset bara. Inte lätt för en brud med kontrollbehov.

Att flytta till en annan stad på egen hand har jag ju gjort förut men detta kändes större. Och det är det. På alla sätt. Lämnade Söderhamn med lätt ångest den söndagen. Det är dock bara ett bevis på att det va på riktigt. Jag va på väg.

Ångesten ligger i att Jag hade byggt en vardag, en rytm som fungerade på egen hand. Jobb som fick livet att gå runt, egen tid, fantastiska vänner. Allt flöt på. Helt klart den bästa sommaren. Det finns liksom plats för att vara impulsiv på ett sätt som aldrig annars. Allt kändes rätt i bröstet. Äntligen en stabilitet jag önskat sen jag va kort nog att knappt nå upp till skåpen med glas i.

Men kanske var det också den bästa sommaren för att jag gjorde det mesta av varje sen sommarnatt?  Det kanske va därför jag Tömde mig på all energi jag hade för det va sista träningspassen innan jag gick vidare till nästa nivå. Kanske behöver vi ställas mot väggen med begränsad tid inför något för att få ut det mesta av det?

hur som helst. Det va långt till speluppehållet. November!? Såg det som en evighet. Hur skulle jag ta mig igenom var dag hela vägen dit?

Hade en lätt ovisshet i kroppen när jag kom till Stockholm för övrigt. Allt jag visste släppte jag. Alla rutiner, allt jag trodde jag kunde skulle testas på nytt. Som jag trots ovissheten njöt av detta. Chans att växa, och äntligen, HANDBOLL! För hela jävla slanten.

Självklart snurrar allt i huvudet samtidigt när man lämnar tryggheten för Drömmen någon annanstans.  Jag*. En dröm jag själv sett tydligt alla situationer men jag vet att det finns folk som inte ser eller sett det lika tydligt som mig. Dags att visa att jag vill detta. Dags att visa vad jag vetat om sen jag va 15. Behöver jag flytta för att komma dit jag vill, gör jag det. Utan tvekan. Kanske ångest, men aldrig tvekan.

Halvvägs genom första säsongen.. Så redo för mer. Fortfarande kapabel. Fortfarande envis. Fortfarande jag. Detta är bara början.

Men nu har jag 3 veckor på mig att landa och andas. I ett liv jag kan innan och utan- Stabilitet. För mig tar det tid att bygga. Och i Stockholm är jag inte riktigt där än. Trots att jag har fantastiska människor vid min sida där också som förgyller mina dagar och ger mig grym energi så är stabiliteten jag vill ha inte riktigt där. Men det är ok. Tid tar tid.

3 veckor fylld med löpning, skadeförebyggande träning, (tråkigt men nödvändigt) familj och häng med Goa vänner på mitt andra hem Faxe Atletklubb i Söderhamn. Kärlek till det gymmet! Underskatta aldrig ett bra gym! Just saying..

Den stabiliteten jag pratar om här kommer aldrig att försvinna och jag får äntligen riktig vila. Hinna andas och landa i allt jag hittills lärt mig. Speluppehåll har alltid haft en positiv inverkan på mig genom åren. Det är något jag behöver för att, som jag sa ovan, hinna bearbeta allt jag lätt mig.

Stockholm, vi ses! Nu drar jag hem mot friskare luft och lugnare dagar. Eller rättare sagt, lugnare kaos.

 

”If i ever fall..

and cannot get back up. I will fucking crawl until i get where i Want to be”

Jaa, jag gillar det där citatet.

Idag kollade jag när mina tjejer spelade mot skuru. Och jag kunde inte för mitt liv sluta tänka på att där vill jag vara. Varje närkamp- där vill jag vara. Varje smäll i golvet- DÄR VILL JAG VARA!

Motivationen brann till i mig och jag längtar satan tills jag får komma ut på plan igen. Och på vägen dit får jag passa på att bygga jävligt starka ben då jag inte får belasta överkroppen. Bitter mutch?

Börjar tänka på motgångar.

När jag bestämt mig finns inget annat. Jag ska dit och så är det bara. Kosta vad det kosta vill. Jag är alldeles för envis för att ge upp eller låta mig slås ner av  motgångar. Eller ett bättre ord, utmaningar! Vänder man på det på det viset blir man lite mer taggad på att klara det va? That’s right.

Tänk er de som kanske har ett rätt enkelt liv. Alla har sin historia, såklart. (Im not stupid) Men missförstå mig rätt. De har sitt jobb, de är nöjda med det. Har rutin i livet, har det mesta löst för sig. Kanske andra löser ev problem åt dom? Soft.

Men Hur skulle de klara en motgång? Skulle de resa sig starkare eller ligga kvar? Underskatta sin egen styrka? Förmodligen. Tro att de inte har någon alls? Det lutar åt det. För de har ju inte blivit testade förr!

Jag kommer på mig själv vissa gånger önska mig ett sånt liv. Bara va nöjd med allt som det är. Skulle inte ha så mycket bekymmer, slippa brottas med motgångar och jävliga handbollsträningar där inte ett skott sitter..

Nu till problemet. Jag vill för mycket. Jag har massor av ambitioner. Jag är målmedveten, envis och stolt. Och ej att förglömma, en jävligt dålig förlorare. Det är inte jag att va nöjd med saker som det är! Klarar jag ett mål sätter jag ett nytt. Lite längre ska jag, lite bättre kan jag. I tammefan allt. Ibland läre jag chilla lite dock. Att inte kunna skilja på person och prestation tär på mitt psyke och min självkänsla. Men det är ett annat inlägg….

Så, vart va jag. Juste! Utmaningar!

Faller jag åt helvete hårt i backen reser jag mig för inget annat alternativ finns för mig. Jag kan inget annat. Så jag blivit uppfostrad. Det är bara att resa sig igen.

Jag kan den där rutinen nu. En käftsmäll kommer, saker och ting går inte som planerat. Jag bryter ihop, ältar en dag, finner mig i situationen och fortsätter. Viljan att lyckas växer oftast sig ännu större..

jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag en dag gett upp. Jag skulle avsky mig själv. Helt ärligt. Det får man säga vad man vill om men så är det.

Det är motgångarna som byggt mig. Pressen jag satt på mig själv. De ögonblicken jag knappt viljat rest mig från golvet för jag har tänkt ”vad är det för mening?” Det är dom ögonblicken som format mitt självförtroende. För jag har rest mig, torkat tårarna, slagit i väggen och gett mig fan på att inte ge mig. Det här ska inte få förstöra Mig.

Jag vet att vad jag än stöter på för problem, fixar jag det. När smällen väl kommer blir jag en dramaqueen också, och det är ok! Jag gräver ner mig och allt tappar mening. Hela jag tappar min mening och ifrågasätter mig själv. Men vi måste komma ihåg att de är motgångarna som gör oss starkare (klyscha. Och kanske underförstått redan?) Det går åt helvete ibland men mitt självförtroende blir inte sämre kan jag säga. Snarare tvärtom.

Se det som ett privilegium att bli testad för du blir starkare! Ju mer testad- desto mer oslagbar;) sen om man vill kalla det att va kaxig. Absolut, gör det. Det är helt upp til dig som läser att bedöma.

Det kostar att vilja. Det kostar att ha ambitioner. Det kostar inte alltid pengar- Men massor av energi, tårar, tvivel, tid, kraft och rehab för den delen. Belöningen är dock större än allt det där. Belöningen kan inte köpas för pengar. Belöningen kommer vara att jag når mitt mål, och inget på vägen kommer ha varit förgäves, för det kommer ge resultat. Det kommer va värt de.

Om inte jag tror på mig kommer ingen annan göra det heller. Och inget är gratis. Ingen kommer ge mig det jag vill ha på ett silverfat och säga ”varsågod”.

jag måste acceptera alla utmaningar som kommer till mig,  Inte bara de jag gillar. JAG måste göra skitjobbet. JAG måste vara förberedd. Jag får göra mina jävla övningar för nacken och ge fan i att lyfta tungt  ist då om det är det som krävs för att jag ska bli bra igen. SEN kan jag jobba vidare..

Och det är faktiskt så, att när saker och ting blivit lite svårare, har man förmodligen tagit sig till nästa nivå också.

 

Stockholm runt

Alltså this day. (Varning för humörsvängningar) Både bra och dåliga nyheter och jag är helt utmattad. Varit tammefan över hela Stockholm för att få en akut tid eller liknande för att få koll på vad som är fel. När jag blev nekad att komma till Huddinge akutmottagning när jag satt på pendeltåget dit bröt jag nästan ihop. IDIOTER!

Hatar att flänga runt på sjukhus. Hatar.

Efter många om och men hamnade jag hos en naprapat. Och guess what? Det lutar åt diskbuktning. Jajjemän. Vilket innebär noll handboll, absolut Zero tunga lyft, vila och smärtstillande. Alternativ träning, absolut. Men handbollen får vila.

Det positiva är ju timingen. Speluppehållet drar igång på söndag så det är ju perfekt. Får helt enkelt fortsätta fila på fotarbetet, konditionen och rörligheten istället.

Får göra det bästa av det. Så är det bara. Finns inte någon anledning att deppa över detta. Idag kanske, men imorgon är en ny dag.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden. Dagens räddning. Och så sant.

Det värsta i detta är att gå och ha ont. Redan efter 1.5 vecka är jag fan utmattad och snudd på galen känns det som. Blir snabbt trött. Lättretlig. Tänker INTE gå runt och va på dåligt humör. Hemma för mig själv kanske men inte runt Folk. Inte direkt bästa sättet att sprida schysst energi, right?

Ta lite smärtstillande, proppa dagarna med viktiga saker att göra som jag inte hinner med annars (läs: skjuter upp) och äta god mat. Så får det bli! Bra recept va? Bara att skynda långsamt härifrån. Acceptera läget.

Helst vill jag just nu bara vara förbannat dock. Bara lite. Vad egentligen är det för timing?! Bara några dagar sedan låg jag och planerade dagarna på speluppehållet med träning och jobb. Allt för att komma tillbaka efteråt och va i grym jävla form. Känner mig at the moment inte lika inspirerad.  Vart är mitt flow? Karma? Hallå!!!

Jävla berg och dalbana nu va? Upp och ner som en jävla jojo. Ja tackar ja!

 

Smart eller Envis?

Envis. Alla gånger. 10 av 10 väljer jag envis.

Jag pinar mig hellre genom smärta en träning eller match ist för att att visa mig mänsklig. För att bevisa att jag är allt större än smärtan, och nog kan jag bita ihop allt.

Hinder är det man ser när man tar bort blicken från målet.

Fast vänta nu, va? Om jag är skadad är jag skadad? Skit i den mentala kampen för fan Elfström och gå av plan om du har ont? Inget mer med det? Va smart här nu. Svälj din jävla stolthet!

Fick alltså nackspärr för 1.5 vecka sedan och as we speak är jag på g till akuten för nåt är fel. Allt jag gör smärtar på ett sätt jag aldrig upplevt förr och det värsta är att jag inte kan träna. Tro mig jag har försökt. Nåt är fel.

”Dramaqueen”

När det gäller handbollen, JA! Att missa träningar är att missa chanser att förbättras och utvecklas. Vem fan har tid med det? Inte jag i allafall. Stressen kryper i mig…

Men ej att förglömma. Förra veckan och på träningen igår gick jag faktiskt av. Jag tog beslutet att faktiskt vara smart istället för envis och gå av och köra alternativ träning. För handboll- Det gick inte! Rejäl uppvärmning spelade fan ingen roll. Varenda vridning… Nope! Närkontakt-glöm!

Så jag gick av. Tränade fotarbete, ben och avslutade med cykelintervaller. Det som är svinbra här är att jag drev min egen träning, och jag fick träning gjord som jag verkligen behövde. Sjukt bra! Cred till mig.

Vem behöver jag bevisa nåt för? Varför skulle jag kunna skita i smärtan å träna ändå? För att gå av plan, eller ej gå 100%, i min värld, är att vara svag. Och vem vill vara det? Och ännu viktigare fråga, vem vill visa sig svag? Vem vill visa att kroppen säger ifrån?

Kanske är det för att jag gått genom en del av livet och varit underskattad och vill bevisa att jag är mer än folk tror. Kanske är det bara mina egna demoner som spökar. Kanske är jag framme vid sjukhuset nu…

Budskapet av denna text är rätt klockrent va? Envishet är bra, men att vara smart i just en sån här situation är bättre. För sanningen är faktiskt så att ingen kommer ge dig en medalj för att du pinar dig genom en träning, eller för den delen ge dig en guldstjärna i pannan. Gå av, ta reda på vad det är och kom tillbaka starkare!

Limitless introduktion

Men tja! Och välkommen till min nya lilla skrivarhörna!

Ja, jag har öppnat en blogg. Och ja, den heter Limitless14. Kort å gott va jag tvungen att lägga dit några siffror för just limitless i sig var upptaget. Så varför inte tröjnumret jag har när jag lirar handboll? Det har ju trots allt hängt med mig sen 15 års åldern.

Varför just Limitless då? Jo, för det är så jag ser mig själv. Och om du redan nu tycker jag verkar kaxig och självgod kan du kryssa detta fönstret direkt. För ja lovar, det blir värre.

Vad är detta för blogg då och varför i helskotta ska du blogga?!

Det undrade jag med först men sen slog det mig. Skriva kommer sig väldigt naturligt och jag tycker det svinkul rent ut sagt. Skrivit dagbok since forever men dagböcker som man skriver i med en riktig penna är ju himla hemliga, så jag skapade lite av en cyber-dagbok? Kan man säga så?

Sen vill jag dela med mig av min resa helt enkelt. Men inte såhär:

”idag har vi tränat försvar, jag har gymmat såhär mycket och livet i Stockholm är fantastiskt”

Hell no.

Jag tänkte dela med mig av baksidan. Vad som försiggår i mitt huvud. Utan filter, utan att linda in det. Nu snackar vi rått och äkta. Inga konstigheter. How dramatic! Men det är lugnt, det blir inte bara deep stuff, kan poppa upp vad fan som helst här! vi får se helt enkelt! spännande va? 😉

Jag tänker inte gömma mig bakom något, säga att allt är fantastiskt och nemas problemas. Det är iförsig fantastiskt för jag älskar det jag gör, tro mig. Annars skulle jag inte vara där jag är idag. Men med detta vill jag också visa hur detta är, ur mitt perspektiv. Hur jag tänker och varför.

Jag har trots allt påbörjat en resa och uppnått ett mål jag haft sen jag satt min fot på handbollsgymnasiet som 15-åring. Vilket jag såklart är jävligt stolt över och det kommer jag bl.a skriva om här.

Nu till kruxet- jag är aldrig nöjd. Aldrig. Och varför är det så då? Jo, det kommer ni märka under resans gång.  Är man bara det minsta bekant med grundläggande psykologi kommer det inte va så svårt att lista ut. Lovar att jag har lite egna teorier också! En utav teorierna/ orsakerna att jag brottas en del med mig själv mentalt är den käre prestationsångesten! Och förmodligen en utav huvudkaraktärerna ett tag framöver. Men mer om det en annan dag.

En annan grej värt att notera är hur jag skriver. Dels då präglas mycket av det jag skriver med ironi. Jag skriver exakt som jag pratar och lägger inte ner speciellt mycket tid på att formulera mig på ”rätt sätt”. Det här är jag och jag gör inte detta för likes. Jag gör detta för att dela med mig, kanske tom inspirera andra. Detta är Jag.

Jag kommer inte heller dela med mig av dagens outfit, senaste klädinköpet eller vad jag åt till lunch :)

Hadeee!